Det här med Årets bok får mig att läsa böcker som jag kanske inte annars hade läst. På gott och ont, ska jag tillägga. Nina Lykkes förra bok var en sådan bok som jag aldrig hade läst om inte den blivit nominerad. Det är inte min typ av bok, jag visste det innan jag läste den och det blev än mer tydligt när jag läste den. Jag kunde inte alls förstå mig på den boken.

Och så blev hon nominerad igen och jag tänkte direkt att det är en bok jag helt enkelt skippar. Men så läste jag flera positiva recensioner att den nya är mycket bättre, roligare och annorlunda mot den förra. En del som inte gillat den förra boken gillade däremot den nya.

Ok, jag bestämde mig för att trots allt läsa och ge den en chans.

Men så sitter jag här nu efteråt och känner mig återigen korkad eftersom jag inte fattar. Jag kan inte ens beskriva vad boken handlar om? Det är en läkare som varit otrogen och som nu bor i sitt undersökningsrum där hon i sitt huvud talar med ett skelett. Det kommer en massa patienter som hon undersöker. Vi får veta varför hon är skild.

Den här boken och jag går helt enkelt inte ihop. Vi lever i helt parallella världar och kan inte nå varandra. Jag hittar inte in i den värld som så många andra beskriver för den här boken. Jag vet inte varför och jag kan inte ens analysera mina tankar kring den.

Ibland är det ju som om man läser helt olika böcker – något som en älskar kan en annan avsky. Jag avskyr inte den här boken – jag förstår den bara inte. Men nu har jag läst den i alla fall. ✔️