Den här boken har jag kämpat med ett tag, sedan syréntiden som synes. Den har hyllats av många och jag hade höga förväntningar på den. Till viss del infriades dem, men jag blev också lika besviken.

Alix Chamberlain har flyttat från NY till Philadelphia. Hon har två små barn och en växande karriär som går ut på att stärka och visa andra kvinnor hur man lyckas. Hon anlitar en barnflicka för att underlätta vardagspusslet. En sen kväll blir barnflickan, Emira, kvarhållen på stormarknaden när väktare tror att hon har kidnappat barnet. Händelsen, där en ung svart kvinna med en blond tvååring omringas och anklagas för kidnappning, fastnar på film.

Boken inleds med denna händelse och därefter får vi lära känna de olika karaktärerna stegvis. Alix och Emira kommer från helt olika bakgrunder, men det visar sig att de har en gemensam nämnare.

Det är en bok om klass, rasism, fördomar, förväntningar, moderskap och privilegier. Det är en bok med många bottnar och väldigt många ämnen att diskutera vilket gör den till en perfekt bokcirkelbok. Men det är också det som gör att den inte riktigt når fram till mig. För det är något med den som gör att den känns påhittad och inte äkta. Det känns hela tiden som om jag läser en bokcirkelbok, med ett tydligt upplägg, frågeställningar och ett ordnat slut. Jag blir aldrig riktigt berörd eller känner att jag engagerar mig i och kommer nära karaktärerna. Framför allt är det något med hur Alix vs Emira porträtteras i mammarollen som skaver.

Det är en bra bok och den lyfter många viktiga frågor och får mig som läsare att tänka till. Men det är just det. Den är bra, men inte SÅ bra som jag förväntat mig och hoppats. Den når inte riktigt ända fram.