Jag tyckte väldigt mycket om Victor Pavic Lundbergs förra bok Den som överlever. Det var en spänningsroman helt i min smak. Förväntningarna var därför rätt höga inför denna del.

”Sommarhettan förlamar Stockholm och journalisten Loa Bergman gör sig redo för semester. När en ung kvinna i Mariestad försvinner tvingas han ställa in alla planer och återvända till sina hemtrakter.

Samtidigt drabbas hans kollega Danijela Mirkovic av en personlig katastrof och får motvilligt tid att titta närmare på ett liknande fall som legat olöst i över trettio år. Medan Loa konfronteras med minnen från uppväxtåren upptäcker Danijela detaljer som polisen helt har missat. ”

Detta är en fristående fortsättning och jag tycker faktiskt den är just det – fristående. Man behöver inte ha läst förra boken för att hänga med i vad som händer.

Jag har både ris och ros att säga om den här boken. Jag gillar karaktärerna och jag gillar verkligen författarens sätt att skriva. Det här med olika tidsperioder är också något jag tycker om. Men. Den här boken har mycket mer karaktären av en kriminalroman än den förra som jag tyckte var mer renodlad spänning. Och när det börjar likna en kriminalroman får jag lite svårt att hålla intresset uppe för det är ju en genre jag helst undviker. Det är inte polisarbete i boken utan det är journalister som gräver och intervjuar, och det blir lite för mycket ”förhör” och pusslande av ledtrådar för min smak.

Kriminalroman är helt klart utanför min comfort zone. Jag försöker läsa något ur genren då och då, men jag är extremt svårflörtad. Jag föll som sagt inte lika hårt för denna bok som den förra, och det kanske var en kombination av inte min typ av genre samt för höga förväntningar? Gillar man att läsa både kriminalroman och spänning kommer man säkert att tycka om den här. Jag har sett många som gillar den här bättre än förra.