Jag fortsätter plöja serien om rättsarkeologen Ruth Galloway och har nu läst åttonde delen. Vad kan man ens skriva om del 8 i en serie utan att spoila? Snudd på omöjligt. 😅

”När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ‘en kvinna i blått, gråtande över världen’.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?”

Styrkan i den här serien är karaktärerna som jag tycker så mycket om. De delar jag gillar allra bäst är när druiden Cathbad får ta stor plats. Han är definitivt en av mina favoriter, särskilt som han tillför ett drag av mystik. Han lyckas alltid dyka upp eller ringa när något har hänt, som om han redan visste.

Eftersom det är totalt 15 delar i serien har jag nu passerat halvvägs. Ytterligare fem delar av omläsning innan jag ger mig på de två sista, och för mig olästa, delarna.