Den här boken verkar alla gilla och jag hade rätt höga förväntningar när jag började läsa. Kanske för höga?

”För Rosie och Will finns det ett före och ett efter. De träffas som tonåringar och trots att de är så olika uppstår en förtrolighet mellan dem. En förtrolighet som på många sätt innebär att de är varandras stora kärlek. Men så inträffar en stor tragedi och med den följer sorg och skuld. Rosie och Will står inte längre ut med att träffas. Men tragedin binder dem också samman, för alltid.”

Jag gillade boken i början och tyckte om känslan, stämningen och det man tidigt förstår är ett uppbyggande av något. Boken beskrivs med att det finns ett före och efter och jag gissade ganska snart vad som komma skulle. Dessutom hade jag sett så många beskriva boken som otroligt sorglig, så det var kanske inte så svårt att lista ut själva händelsen.

Men det var också där någonstans som jag tyckte läsningen började kännas seg och lite tjatig. Jag som tidigare har gråtit massor till böcker har det senaste året knappt gjort det alls. Jag vet inte varför, men nu är det mer som att jag läser texten utifrån perspektivet att här ska vi som läsare gråta och bli berörda. Jag hamnar utanför på något sätt. Om det beror på mig eller på att det är fel böcker vid fel tid? Ingen aning.

Jag ville tycka om den här boken mer än jag gjorde, men den passade helt enkelt inte mig. Kanske passar den dig bättre? Om du blir nyfiken på den och vill ha en (som andra beskriver) berörande bok så ge den en chans.