I går träffades vi igen för vår digitala bokcirkel där vi läser klassiker tillsammans. Den här gången läste vi Tordyveln flyger i skymningen. Den skrevs ursprungligen som en radioteater och kom 1978, men den har sänts flera omgångar sedan dess och gjordes alltså sedan även i bokform.

Jag minns radioteatern så starkt från min barndom och jag minns att jag tyckte den var otroligt spännande och kuslig. Jag kan fortfarande höra rösten av Julia, den gamla damen i telefonen, samt tåget som fick hela huset att skaka. Av någon anledning lyssnade jag på den hemma hos farmor och farfar, eller det är så jag minns det i alla fall.

Jag vet inte om jag även läste boken som barn, men för några år sedan gjorde jag det så den här gången var det omläsning. Det är tur att minnet i kort, för jag märkte hur lite jag faktiskt kom ihåg från förra gångens läsning. Det är fortfarande radioteaterns minne som lyser starkast.

Vi var överens om att boken inte levde upp till våra förväntningar. Språket kändes stolpigt, karaktärerna kändes mycket yngre och barnsligare än sin ålder, storyn var lite långdragen. Den funkade nog bättre som radioteater. Vi hade velat se mer av den inledande spänningen och det där lite kusliga. Det känns som om det tappades bort.

Nästa år kommer den här som serie på svt och det är jag nyfiken på. Kan den leva upp till samma känsla som barndomens radioteater?

Även om boken inte höll för förväntningarna hade vi som vanligt givande diskussioner. Som jag älskar att prata böcker med andra bokälskare! Till nästa gång ska vi läsa en klassisk julbok – En julsaga.