Aj, mitt hjärta. Det gick i tusen bitar flera gånger om under läsningen. Jag ville så gärna hoppa in i boken och lägga en skyddande hand på barnen. Det gjorde så ont att stå utanför och inte kunna ingripa.

”Det är 1950-tal och renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten är sju år när de tas från sina familjer och tvingas gå i nomadskola. Tryggheten byts ut mot en skrämmande tillvaro där samiskan är förbjuden, jojken syndig och husmor straffar dem med riset. Föräldrarna vågar inte protestera och de fina herrarna lyssnar ändå inte.

Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt.”

Det är svårt att ta in att den här boken bygger på verkliga händelser, att svenska staten kunde svika dessa barn så. Eller snarare familjer, för det här är något som har påverkat flera generationer. Det är sorglig, gripande och ofta omskakande läsning. Det var intressant att omväxlande få följa barnen i skolan under 50-talet för att i nästa kapitel möta dem som vuxna under 80-talet. Hur går man vidare i livet efter att ha upplevt ett sådant trauma som barn?

Både Stöld och Straff har lärt mig mycket om en del av svensk historia jag vetat alldeles för lite om. Även om båda böckerna var smärtsam läsning är jag tacksam över den lärdom de har gett.

Boken är oerhört fint skriven och jag älskar att samiskan finns insprängd som en självklarhet i texten. Det bidrar till känslan i boken och ger en större inblick i den samiska kulturen. Även om boken innehåller så mycket grymhet och sorgsenhet är den samtidigt hoppfull. En mycket viktig och välskriven bok. Läs om du inte redan har gjort det!