Förra veckan läste jag första delen i den här serien och imponerades av hur välskriven den var. Jag läste några andra böcker emellan innan jag tog mig an den här andra delen.

”Hösten 1983 hittas 31-åriga Lena död i sitt hem på släktgården på Sollerön utanför Mora, hängd i en lampkrok. Av allt att döma rör det sig om ett självmord. Lenas föräldrar vägrar tro att deras dotter valt att ta sitt eget liv, och för att få reda på sanningen kopplas den före detta polisen Ingrid Wolt in.

Ingrid har egentligen lagt ner sin nystartade spaningsbyrå och lever isolerad i skogen av rädsla för sin före detta man. Men Lenas föräldrar är så enträgna att hon slutligen övertalas att ta sig an fallet. Det visar sig snart att Lena bar på djupa hemligheter och att det var många i hennes närhet som ville se henne död.”

Egentligen skulle jag kunna skriva precis samma som jag gjorde för del ett. Det är spännande, välskrivet, intressanta karaktärer och jag älskar att nostalgiskt få befinna mig i 80-talet med freestyle, lp-skivor och permanentat hår. Det är så kul med alla dessa tidsmarkörer man känner igen från barndomen.

Och precis som med förra boken är detta en relativt ”snäll” deckare utan frosseri i onödigt våld. Spänningen ligger snarare i det där okända, eventuella personer som skulle kunna dyka upp, hemligheter som ska nystas fram och en dåtida historia som berättas bit för bit. Jag är ju inte särskilt intresserad av polisarbete och det slipper jag också här eftersom det främst är Ingrid som är den som försöker lösa fallet.

Om jag måste välja tyckte jag nog att ettan var snäppet bättre och när jag funderade på varför är det nog helt enkelt så att jag är lite mätt på genren nu efter två deckare så tätt inpå varandra. Det här med deckare är ju egentligen inte alls min grej. Jag kan förstå nomineringen till Årets bok och jag kommer att läsa även nästa del när den kommer. Kan varmt rekommendera båda böckerna om man är sugen på en lite snällare form av deckare med mycket spänning och härlig 80-talsnostalgi.