Tretton av Steve Cavanagh

Den här boken har hyllats mycket av flera och därför bestämde jag mig för att läsa, trots att den här sortens deckare egentligen inte alls är min grej. Det var supersegt att komma in i den och först efter hundra sidor tyckte jag att storyn fick någon form av flyt. Men efter att ha läst känner jag att nä, jag sällar mig inte till hyllningskören.

”I domstolen på Manhattan i New York ska århundradets mordrättegång snart börja. Vid försvarsbänken sitter advokat Eddie Flynn tillsammans med sin klient, Hollywoodstjärnan Bobby Solomon. Allting pekar på att Bobby har mördat sin fru och sin säkerhetschef, och Bobby är dessutom en skicklig skådespelare – ändå är det något som får Eddie att tvivla på hans skuld.

På en av de tolv platserna i juryn sitter Joshua Kane. Han är speciell. Det sa i alla fall alltid hans mamma. Att döda faller sig naturligt för honom, och han har dödat för sin plats i juryn. För Kane har en plan. Ett högre syfte. Nu ska en oskyldig man dömas för mord, och Kane tänker njuta av varenda sekund.”

Jag funderade på vad det var med boken som gjorde att jag inte gillade den. Ja, den har alldeles för ingående beskrivningar av våld/död. Avskyr det. Men det var annat också. Det känns som om det hela tiden bara beskrivs vad som händer. Det saknas personlighet kring karaktärerna, mänskliga relationer. Efter att ha läst boken vet jag fortfarande knappt inte vem som är vem och jag vet definitivt inget om dem som personer. De är bara sina yrken.

De sista hundra sidorna blir det lite spännande i alla fall men sedan ballar det ur totalt i slutet. Jag brukar alltid känna likadant när jag läser deckare. Det blir för mycket Hollywood-action för min del.

Det är väl tur att vi har olika smak och får tycka olika om det vi läser. Den här passade inte mig och visade mig bara ännu tydligare att våldsamma deckare helt enkelt inte är min grej. Den har jättehögt betyg på Storytel så gillar du deckare: kör i vind!

Kommentera gärna!