Så har vi kommit fram till fjärde och avslutande delen i Västervikserien, en serie som jag har följt med stor spänning. I vissa delar har behovet av att dubbelkolla att ytterdörren är låst och att gardinerna täcker fönsterna varit stora. Cecilia Andersson har lyckats skrämma upp mig både en och två gånger under seriens gång.

Det här är krypande spänning utan överdrivet våld och blod. Det är mer vardagligt, som något som skulle kunna hända vem som helst. Karaktärer med problem man kan identifiera sig med. Jag gillar att läsa serier just för att man får chansen att verkligen lära känna både karaktärer och miljöer. Det känns lite hemtamt att påbörja en ny del i serien, och även om Anna har råkat ut för en hel del obehagligheter har hon alltid landat med båda fötterna.

Det har varit kul att följa Cecilia Anderssons författarskap och jag tycker att hennes skrivstil har utvecklats och vässats för varje bok. Den här sista delen har inte riktigt lika hög puls som de tidigare, men jag gillade det. Den där vardagliga spänningen tillsammans med den avgörande upplösningen var en underhållande kombination.

Hela serien har bjudit på intressanta karaktärer, både trevliga och en hel del obehagliga typer. Det har varit spännande läsning med bra driv och alltid med en känsla att man vill läsa bara ett kapitel till. Nu när den här serien är avslutad är jag nyfiken på vad Cecilia Andersson kommer att bjuda på framöver.