Karin Härjegård har kommit att bli en favoritförfattare för mig. I hennes böcker samsas tunga ämnen med det mer lättsamma och underhållande. Det är alltid både gripande och fin läsning.

Hon är så skicklig på att teckna varma, äkta karaktärer vars livsöden går rakt in i hjärtat. Jag tänker ofta att vi skulle vara vänligare mot varandra om vi kände till varandras livsöden. Det vi har gått igenom påverkar och formar oss, på gott och ont.

Hon får mig dessutom alltid att vilja packa väskan och åka upp till fjällvärlden som hon beskriver så lockande.

I den här boken kom det ibland lite väl nära mig själv och mina egna erfarenheter kring utmattning. Det är märkligt det där, men ibland när jag läser om utmattning i skönlitteratur och karaktärer beskriver sina symptom är det som om jag återupplever det fysiskt. Flera av symptomen som beskrivs som t.ex. det konstanta behovet att harkla sig, yrsel, oförmågan att hitta den röda tråden. Allt det känner jag igen alltför väl och jag tyckte det var rätt jobbigt att läsa om. Samtidigt hoppas jag att andra som läser kan få en förståelse för hur det är. Det syns ju inte utanpå.

Det här är en fristående del i serien ”Våffelbruket på fjället”. Den går att läsa fristående men en del av karaktärerna återkommer från tidigare delar. Kan verkligen varmt rekommendera att läsa hela serien och njuta av tankeväckande och stärkande böcker som förmedlar så mycket livskunskap. Starka livsöden med båda svärta och hoppfullhet.