Det här är den tredje, fristående, delen i Joakim Hedins serie De fyra årstiderna och det är också min favorit. Jag har tyckt mycket om de tidigare delarna men den här var något alldeles extra. Det var verkligen njutläsning från början till slut tack vare de två damerna som är huvudpersoner.

Louise och Hedvig möts via en sorgegrupp i kyrkan. Det enda de verkar ha gemensamt är just att de har blivit i änkor, i övrigt är de otroligt olika och de tycker inte ens om varandra. Men deras vägar går samman när Louise råkar ut för en brand i sitt hus och behöver någonstans att bo tillfälligt. Det blir i Hedvigs lilla stuga vid Hallandskusten och där påbörjas en motvillig vänskap som leder fram till avslöjanden av hemligheter, förändringar i livet och ett äventyr till Frankrike.

De här båda damerna har fått mig att skratta högt flera gånger, både via saker de har sagt och gjort. Så tjuriga och envisa båda två till en början, för att hålla sitt skyddande skal intakt. När murarna kom ner vågade de visa sina rätta jag för varandra och då får vi som läsare ta del av både sorger och dolda hemligheter.

Jag tyckte så otroligt mycket om att följa Louise och Hedvig och att dessutom få skymta tidigare karaktärer. Joakim Hedin är så skicklig på att teckna äkta, varma karaktärer med starka livsöden. Det är humor blandat med allvar, skratt och sorg om vartannat – precis som det är i livet. Berättelsen om Louise och Hedvig är verkligen charmig, underhållande och hjärtevärmande läsning.

Tack för en så otroligt härlig lässtund! @joakimhedinforfattare