Nora Roberts är en både produktiv och väldigt omtyckt författare. När jag pratar om henne med bokvänner möts jag alltid av tips på just deras favoriter. Jag har därför länge varit nyfiken att läsa något av henne, och nu var det äntligen dags. Det här är alltså konstigt nog den första boken jag läser av Nora Roberts.

Jag är väldigt förtjust i att läsa om spöken och det bjuds på massor av den varan i den här boken. Ett hemsökt hus med flera spöken, tragiska livsöden, brudar som dör på sin bröllopsdag. Det är en berättelse som innehåller både spänning, historia, vänskap och romantik.

Boken inleds väldigt dramatiskt i dåtid då en brud blir mördad på sin bröllopsdag, sedan fortsätter vi i nutid där huvudpersonen Sonya kommer på sin blivande make med att vara otrogen och kastar ut honom. En kort tid senare får hon ett oväntat arv från en släkt hon inte visste att hon hade. Det är så hon kommer i kontakt med jättehuset där det vilar en förbannelse. Hon inser ganska omgående att hon inte är ensam i huset. Någon bäddar hennes säng, spelar musik, öppnar dörrar. Det går inte att förneka att det finns spöken i huset och de vill dessutom ha hennes hjälp med något.

Den här boken var underhållande och annorlunda. Jag gillar som sagt spöken och lite extra när det blir kusligt/läskigt, vilket det blev ibland. Det hade gärna fått vara ännu mer av det och mindre av alla detaljerade beskrivningar av Sonyas jobb som tog över för mycket. Och slutet! Jösses. Hur ska man kunna vänta till nästa del?

Ja, min första Nora Roberts blev en positiv upplevelse och jag är definitivt sugen på att läsa mer av henne. Jag har ju flera olästa böcker här hemma.