En del böcker behöver jag smälta lite för att kunna formulera mina tankar kring. Det här är en sådan. Jag kämpade en hel del med att hålla intresset uppe under läsningen och jag har försökt analysera varför, men jag får inte riktigt grepp om det.

På papperet har den här boken flera ingredienser som jag bruka falla för. Det är två parallella tidslinjer och i dåtid gör vi korta nedslag under flera års tid genom Shauna och Deans gemensamma uppväxt. I nutid följer vi Shauna som stannade kvar för att driva vidare mammans frisörsalong, samtidigt som hon funderar över det som kunde ha blivit men aldrig blev. Som läsare undrar man över Dean – vart tog han vägen?

Berättelsen bär på mycket sorg och för mig blir det kanske helt enkelt för mycket melankoli. Shauna ger upp så mycket och jag blir så ledsen över hennes val i livet, eller snarare icke-val. Det känns som om hon bara flyter med och liksom aldrig riktigt deltar i livet?

Jag tror att för min del blev det för många tidshopp och därmed plottrigt, i kombination med den melankoliska stämningen. Den här boken passade helt enkelt inte mig. Jag har dock sett flera som har hyllat den och som har tyckt att det är stark och gripande läsning, så även om den inte passade mig kanske den passar dig?