Den här boken kommer säkert att hamna på flera Årets bästa-listor i år. Jag önskar jag kunde säga att den hamnar även på min, men den nådde inte riktigt fram till mig. Jag trodde att en sorglig bok om ett ensamt barn och hennes hund skulle få mig att gråta floder, men jag var märkligt oberörd under läsningen.

Det är lite svårt att skriva om handlingen utan att spoila. Kortfattat handlar det om 10-åriga Rae, vars mamma är borta och som fortsätter med vardagen utan henne. Hon tar hand om hemmet, sin älskade hund, går till skolan o.s.v. Samtidigt börjar grannarna undra varför de inte ser till mamman, men Rae kommer med bortförklaringar.

Vi följer Rae dag för dag och ibland skymtar glimtar från hennes uppväxt fram och som läsare förstår man ganska tidigt vad som har hänt. Hon blir vän med några av grannarna, men inte så pass mycket att hon vågar berätta allt.

Det är en oerhört sorglig berättelse och mitt hjärta ömmar för denna modiga lilla tjej. Trots det når inte berättelsen riktigt in till hjärtat och jag vet inte om det är mitt eget fel då jag fortfarande kämpar med läsningen. Nu blir mitt ljumma omdöme att det är en bra bok, men inte mer än så.

Läs om du blir nyfiken, för jag tror som sagt att den kommer att bli en favorit för många. Och visst är omslaget fantastiskt fint?