Att läsa skräck är något jag gör alldeles för sällan. Förr älskade jag att titta på skräckfilm, men numera klarar jag inte det. Då är skräckböcker ett bättre alternativ.

I den här boken får vi följa med till en gammal stuga där originalgolvet ligger kvar, med breda springor och kall vind som drar. Och kanske att det är något som kan skymtas där under golvet? När Celine flyr sitt destruktiva förhållande hyr hon stugan som en tillflykt, med endast det nödvändigaste samt katten i släptåg. Men katten vägrar att gå på golvet och Celines fötter blir snabbt blodiga av alla spetor som sticker upp ur golvet. Men vid närmare granskning hittar hon inget som kan ge henne alla dessa skärsår, så vad är det egentligen som gör det?

Jag älskar miljön med en gammal stuga och en gammal bok med en sägen om vad som har hänt i stugan tidigare. Det är kusligt, medryckande och man sitter helst med fötterna uppdragna hela läsningen igenom. Jag riktigt känner hur det blåser kallt från golvet.

När jag var på bokmässan lyssnade jag på ett samtal om skräck, att det är just det man INTE ser som är det mest skrämmande. Det där som bara anas, när man inte riktigt vet men misstänker och liksom känner att det finns något där. Så är det i den här boken och det är så jag gillar skräck som mest. Det är inte superläskigt, men sådär lagom krypande spänning. Jag gillar slutet, utan att spoila något om det.

Jag har ytterligare en skräckbok av Elina Kangas här hemma och jag ser fram emot att läsa även den.