Jessika Devert är en favorit och jag tycker så mycket om hennes sätt att skildra vardagliga berättelser med både humor och svärta. Den här boken har blivit otroligt hyllad och jag har nästan varit lite rädd för att läsa. 

I boken möter vi två kvinnor, Cina och Sollan, som lite oväntat möter och lär känna varandra under en tågresa. En vänskap tar vid, som får dem båda att reflektera över sina liv och värdesätta vad som är viktigt och fundera över sina egna önskningar kring vad de vill få ut av livet. Det blir en vänskap som öppnar både ögon och hjärtan.

Jag var dock inte beredd på att den här boken skulle innehålla en hel del del fokus på sjukdom. Jag brukar undvika att läsa andras recensioner för att inte spoilas och därför hade jag helt missat den svärta som kom. Det var lite fel bok vid fel tid för min del, och jag fick lägga ner boken ett tag och plocka upp senare när jag fått begrunda den lite. 

Det är inte svårt att förstå att boken har blivit så omtyckt. Jessika Devert har en osviklig förmåga att skildra äkta karaktärer som är relaterbara, en berättelse med hög igenkänning där glädje och sorg går hand i hand. Jag blir tokig på en del av karaktärerna samtidigt som några i stället letar sig in i hjärtat och får mig att heja på dem. Och så otroligt fint att få läsa om kvinnlig vänskap och den stöttning som finns där. 

Kan varmt rekommendera att läsa, men var som sagt beredd på en känslosam bok med en hel del svärta.