På fredagar är det bara jag som behöver ställa upp klockan i ottan och stiga upp. Mannen och dottern kan ligga kvar i sängen och snarka vidare. Numera vaknar inte ens Mini när min klocka ringer, men jag tror att T gör det. Han stiger dock inte upp, och det kan jag förstå. Det hade inte jag heller gjort om jag inte var tvungen.

I dag var jag alltså helt ensam i vår tysta lägenhet och när jag hade gjort frukost kunde jag slå mig ner i lugn och ro vid frukostbordet. Med tända ljus och en kaffekopp satt jag där och läste en stund. Och som småbarnsförälder är det just sådana stunder som känns som små guldkorn i vardagen. Att få sitta och läsa i tystnad en stund – det måste vara den bästa starten man kan få på en fredag. Det kändes inte alls lika jobbigt att dra på sig ytterkläderna, pulsa ut i snön och ta bilen till jobbet sen. Och den där rofyllda känslan har hållit i sig hela dagen. Som en extra energikick när den behövdes som mest.

Frukostläsning alltså – vilken grej. Och extra bra är det ju när man har hittat en spännande bok som man längtar till att få läsa. Johan Theorins Sankta Psyko är inte lika läskig som jag hade föreställt mig, men bra. Riktigt, riktigt bra. Spännande. Jag bara måste läsa ut den redan i kväll för att få svar på alla frågor. Få veta hur det går.