I veckans Bokbloggsjerka är frågan – Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?
Åh, jag blir ganska säkert den enda som svarar så här, eftersom det verkar vara en av de mest populära genrerna bland alla bokbloggare (och svenskar överlag?).
Jag har för länge sedan insett att jag inte står ut med att läsa deckare, och jag har för länge sedan (i alla fall någorlunda) accepterat att så är fallet. Jag tycker att de ofta är väldigt tråkiga och enformiga och handlar om samma sak. Men framför allt har jag svårt för våldet. Jag vill inte läsa om detaljerat våld, blod, elakhet och liknande. Jag vill inte ha in det i mitt sinne. Värst är det när det handlar om barn eller djur – då kan jag bli illamående och börja gråta, så illa berörd bli jag. Då läser jag mycket hellre om kärlek, vänskap, relationer och sådant som gör mig glad. Mesigt? Ja, kanske det. Men sådan är jag.
Men. Jag önskar ibland att jag kunde läsa deckare. Det verkar mysigt att följa serier som kan fortsätta i bok efter bok. Jag kan känna mig lite utanför när folk diskuterar deckare, författare och kända karaktärer och jag inte fattar ett dugg. Jag önskar att jag också kastade mig efter min favoritförfattares nya deckare för att få läsa fortsättningen.
Kompromissen är att jag försöker hitta ”snälla” deckare som inte innehåller så mycket våld eller detaljer. Som är spännande utan att vara brutala. Där jakten består mer av ett pussel av ledtrådar än detaljerade beskrivningar av mördarens tankar. Då funkar det bättre. Ännu bättre är det ju om deckaren kanske mer handlar om något helt annat, där det finns annat att fokusera på. Som att man drar in en arkeolog som hänger sig åt historiska detaljer. Då är vi inne på mina nördämnen, då kan även jag hänga med.
Jag har blivit ännu mesigare sedan jag blev mamma, så en del deckare som funkade innan dotterns ankomst skulle absolut inte funka nu. Jag har accepterat att det är så, och det är inget att sörja egentligen. Läsning ska vara en njutning, inte ett tvång. Jag har rensat ut min bokhylla och skänkt bort olästa deckare som jag vet skulle vara för våldsamma för min smak. Sambon har ibland läst en del av dem och sagt att ”nej, det är inget för dig”, och då har de i stället skänkts bort.
Så, för att hålla lite koll läser jag andras recensioner för att ha ett hum även om deckarvärlden. Ibland rycks jag med av entusiasmen och lånar hem en massa deckare för att ”nu ska jag också minsann”, men det slutar alltid med att de lämnas tillbaka olästa. Deckare funkar helt enkelt inte för mig. Jag är för mesig, det bara är så.
*malins bokblogg* 
Deckare är nog som du säger en väldig populär genre. Även jag läser deckare både ofta och gärna. Men smaken är som baken…..
Ja, och tur är väl det. Tänk vad tråkigt om alla tyckte samma om allt. 🙂
Det finns ju ganska många snällare deckare, men det beror ju lite på exakt hur blödig du är 🙂 Nej, man ska verkligen inte tvinga sig att läsa en genre man inte gillar.
Det är ju lite svårt det där med blödigheten… Något som någon annan tycker är ok kan ju var no no för mig. Knepigt. 🙂
Jag väljer inte heller deckare i första hand, men det händer att jag läser en och annan. Måste erkänna att jag blev helt i Stig Larssons trilogi.
Stieg Larsson har jag också läst och verkligen älskat, men de är ju inte sådana där klassiska deckare med polisutredning/polisernas knepiga hemliv osv. Däremot är ju även hans böcker väldigt brutala på sina ställen, men jag läste det genom att skumma igenom just de passagerna.
Var inne på samma genre som du men av lite andra anledningar. Läser jag deckare så är det inte själva fallet som drar. Jag har läst Sjöwall-Walhöö eller GW Person för samhällskritiken, gamla Stieg Trenter för dom otroliga miljöskildringarna ( gärna med gamla fotoböcker över Stockholm bredvid för att supa in miljön ). Eller hårkokta saker för det cyniska korthuggna språket.
Däremot så kallade pusseldeckare där författaren bestämt vilken av dom sju fiktiva personerna som är mördaren intresserar mig inte alls. Jag har läst en Agatha Christie och det räcker. På sidan 32 säger han det och på sidan 164 kan man koppla det till vad hon sa till honom. Är man så himla logisk som läsare kan man säkert hitta indicier för att alla är mördare i boken, som författaren inte tänkt alls.
Sen har vi så kallade livspusseldeckare där medelålders kvinna med karriär inom mediabranschen snubblar över ett lik när hon skall hämta på dagis, är ännu mer ointressant.
Anledningen till att jag inte tog dom här exemplen är att jag inte har den minsta lust att lära mig tycka om det.
Men du skall få ett deckartips av mig, Tjuvarnas marknad av Jan Guillio. Inga mord, en liten kärlekssaga inbäddad och riktigt rolig.
Sen håller jag själv på av och till med ett romanprojekt som innehåller mycket kärlek och vänskap som jag försöker skildra utan att det skall bli alltför mesigt och avslaget tempo.
Du får gärna läsa dom tre kapitlen om du vill, men kopiera helst över det i ett worddokument och printa ut, det är mycket text att läsa på en skärm.
Tack för tipset – ska kolla in det!
Spännande med eget romanprojekt! 🙂 Ska kolla in det också.
Jag tror jag väldigt mycket kopplar bort det otäcka, alltså det blir så overkligt ibland att det inte går att koppla till verkligheten, det blir mer som en gåta man ska lösa. Blir det för verkligt klarar inte jag det heller, trots att jag ofta läser deckare. Det är av samma skäl som jag inte klarar böcker om verkliga fall, jag mår dåligt av dem, och då ska man ju låta bli!
Jag antar att det måste vara så för alla som gillar deckare, och att det kanske är därför jag inte klarar av dem. Jag har kanske inte förmågan att koppla bort det. För mig letar det sig rakt in i hjärtat och får mig att må dåligt.
Du verkar definitivt inte vara ensam, många som ”avslöjat” sig 😉
Jag är däremot tvärtom, gottar mig gärna i misären och det mörka snarare än de sockersöta kärlekshistorierna 😛
Åh, och jag som äääälskar kärlekshistorier och sockersött. Det är tur man är olika. 😀
Jag håller med – klarar heller inte av deckare.. Läste en del av Connelly & Mankell när jag var yngre men idag tittar jag knappt åt deckarna, finns så mycket annat jag vill läsa istället 🙂
Det är ju så – det finns så otroligt mycket man vill läsa och då är det ju bättre att sålla bort sådant som är mindre intressant.
Vad bra att du har en sambo som ”munskänk” 😀
Jag vet, det är toppen! 🙂
Har heller aldrig förstått mig på den massiva deckarvurmen, särskilt inte vad gäller de våldsamma. Undantagen för mig är Agatha Christie, som helt enkelt är sympatisk, och Stieg Larsson som är allt annat.
Jag har nog aldrig läst Agatha Christie, men har sett filmatiseringarna. Sådana deckare kan jag gilla – rätt så oskyldiga pusseldeckare där man kan vara med och gissa. Stieg Larsson gillar jag också, och där är det ju inte den klassiska deckarstilen med poliser/utredningar/polisernas vardag.
Jag älskar verkligen deckare av alla sorter. Just nu läser jag tre deckare bland annat Elly Griffiths och de är verkligen inte blodiga, mer skelett-aktiga.
Elly Griffiths är faktiskt en av deckarna som funkar bra för mig, just för att det handlar mycket om arkeologi och osteologi – som jag är utbildad i. 🙂
Jag har också blivit mesigare när det gäller bokval sedan jag blev mamma 🙂 Vissa böcker väljer jag bort direkt om det handlar om barn som far illa.
Skönt att höra att det är fler som blivit mesigare. 🙂
Jag avskyr också deckare. Men älskar Arnaldur Indridason! Handlar inte så mycket om brotten, mer om karaktärerna.
Det finns ju vissa deckare som funkar även om man inte gillar deckare. Indridason har jag läst många som hyllat, så lite nyfiken är jag allt…