Plötsligt händer det, som en berömd slogan alltid tjatar om. Och ja, det stämmer ju. Jag bestämde mig för att läsa Christin Ljungqvists Kaninhjärta som fjärde bok i läsmaraton mars, och vips! Fjärde boken var utläst och klar!

Jag lånade faktiskt hem Kaninhjärta redan i somras efter alla lovord här och var, men efter några sidors kämpande lämnade jag tillbaka den oläst. Jag kom inte in i texten, fattade ärligt talat inte ens vad jag läste. Men någonstans inom mig har jag alltid närt en önskan att ge den en chans till, särskilt som alla dessa lovord fortsatte att strömma från diverse bokbloggare. Så när jag hittade den på bokrean klickade jag hem den för att en gång för alla ta tag i den.

Samma sak hände dock även den här gången. Jag tragglade mig igenom de första 50 sidorna innan det lossnade och blev till helt underbar läsning. Men de där första 50 var verkligen ett tragglande. Jag satt i fåtöljen och läste och kände rastlösheten komma krypandes, men jag tvingade mig vidare eftersom jag ju visste att belöningen skulle komma. Vad problemet var där i början kan jag inte riktigt sätta fingret på. Jag kom bara inte igenom texten, fick ingen bild av huvudpersonerna, kände inget välkomnande i texten. Men sen – sen vände det med råge. Resten av eftermiddagen har jag suttit i samma fåtölj och plöjt sida efter sida för att få veta hur slutet skulle bli. Gud vad skönt det är att vara ledig och kunna streckläsa! Så mycket bättre än att pluttläsa lite varje dag. Jag tror att många böcker vinner på just sträckläsning.

Ok, fjärde boken – check! Det går ju bra det här!