Vilken härlig nostalgiresa den här boken bjöd på! År 1988 var jag 11 år och jag minns så väl Dallas, luktsuddis, axelvaddar, videobandspelare och OKEJ. Och hur många ”kaktusar” i form av gurka med tandpetare och geléhallon har man inte fått/gett bort?

”Det är slutet av 1980-talet. Bästa vännerna Sara och Mia bor i miljonprogramsområdet Öxnehaga. De lever sina liv i centrum eller vid rampen, drömmer om märkesjeans och videobandspelare. På hemmaplan brottas vännerna med egna svårigheter, men tillsammans är de oövervinneliga och söker sig till allt som ger tillvaron nerv. De säljer lotter utan vinst, klättrar över staketet till byggarbetsplatsen och hoppar från hustak. Vänskapen kommer att hålla livet ut, det är Sara övertygad om.

Men drygt trettio år senare får hon veta något som omkullkastar allt hon trott sig veta om Mia, och deras relation sätts på prov. Hur långt sträcker sig egentligen vänskapen – och vilka handlingar går att förlåta?”

Jag tyckte väldigt mycket om Anna Agrells förra bok och även om ämnet skiljer sig i denna, kan jag känna igen hennes fina berättarstil. Hennes text är en ren njutning att följa och jag sveps med av hennes målande beskrivningar av 80-talet, den där nästan berusande känslan av lämna barndomen och äntligen ta klivet in i tonåren. Det är så träffsäkert skildrat.

Jag växte upp i Värnamo, inte jättelångt från Öxnehaga, och jag känna igen mig så mycket i deras tankar och känslor. Att växa upp i en småstad och känna att den stora världen där utanför är nästintill onåbar. Att vännerna här och nu är allt.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om. En uppväxtskildring om vänskap, klass, drömmar, begränsningar och om vuxna som sviker.