Åh, att läsa en bok av Caroline Säfstrand. Ren njutning. Hon levererar alltid på topp.

”Ulrica bestämmer sig för att tillbringa två sommarveckor på den idylliska ön Ven, platsen som alltid rört upp så starka känslor hos hennes mor. Med sig har hon ett gammalt vykort som hon vet kopplar ihop henne med en mörk historia på ön, nu vill hon förstå hur. Mitt emot Ulricas stuga bor Bea, vars liv helt har stannat upp. När hon på radion hör en forskare prata om att alla människor bär på tretton hemligheter, fem så hemliga att vi aldrig berättar dem för någon, undrar hon över turisten på andra sidan vägen. Är hon verkligen här för naturens skull? För båda kvinnorna har livet nyligen skakats om, men en röst från det förflutna kanske kan leda dem in på nya vägar.”

I den här boken återvänder hon till Ven som skådeplats, en ö som bjuder på både dramatiska vyer och lockande dofter. Här får ön dessutom ytterligare en dimension då den har varit förbjudet område för huvudpersonen i hela hennes liv. Nyfikenhet och en längtan efter svar för henne dit, trots förbudet från mamman.

Det är så mycket jag gillar med den här boken. Miljöbeskrivningarna är som alltid fantastiska. Det känns som om jag är där på Ven, cyklar bredvid Ulrica, sitter i köket hos Bea, fikar under trädet på Lucys café. Karaktärerna känns så verkliga att jag är övertygad om att jag skulle möta dem om jag tog båten över. Jag gillar också att det handlar om att söka sin släkt eftersom jag själv började släktforska nu i våras. Det är så intressant det där med ens rötter, varifrån man kom och hur livet var då.

Jag läste den här boken så långsamt jag bara kunde och det är en bok som lämpar sig väl för just den sortens läsning. Det är en ganska sorglig och känslosam berättelse där det förflutna långsamt visar sig. Flera av karaktärerna är dessutom fast i det förflutna och behöver en liten knuff för att ta sig vidare.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och jag känner att jag måste besöka Ven någon gång. På fotot ser man Ven där borta i horisonten och jag kände mig lite som Ulrica i boken – ön låg där och hägrade men jag kunde inte ta mig dit. Men någon gång! Och eftersom det här är första delen i en blivande serie tänker jag att kanske nästa bok tar mig dit.

Läs! Och missa inte Caroline Säfstrands idigare böcker.