Det fladdrar till i en tyllgardin av Siri Gustafsson

Den här boken fick inleda min semester och det visade sig vara ett perfekt val. Den innehöll två ingredienser som jag tycker lite extra mycket om. Dels är det vänskap över generationsgränserna och dels är det två hästar med i storyn.

”Rose-Marie är en helt vanlig kvinna. Alldeles för vanlig, faktiskt. I sina fantasier är hon någon annan, Rosemary, en kvinna vars liv är som en feelgoodberättelse. Den fiktiva Rosemary jobbar inte alls som städerska på Saab, och hasar absolut inte omkring i gympaskor.

Men verkligheten är en annan, och när Rose-Marie en kväll råkar höra hennes pojkväns telefonsamtal bestämmer hon att det är dags för förändring. Hon hittar en annons med sommarbete för hennes älskade häst, och beger sig till den lilla byn Svalsjö i Östergötland. Men det som i hennes fantasi skulle vara ett romantiskt torp med en charmig gubbe i, visar sig vara ett grått eternithus med en högst surmulen hyresvärd.

Efter ett tag börjar dock Rose-Marie och den gamle Rune närma sig varandra, när de upptäcker att de har mer gemensamt än vad de i början trott. Och under en ridtur får hon syn på en man som ramlat ner från en stege. Han heter Sebbe, och kanske kan han skänka lite färg till Rose-Maries gråa liv …”

Jag hade först lite svårt att komma in i boken, innan jag lärde känna huvudkaraktären och fick mig en bild av henne. Hon har en hel del inre monologer i form av dagdrömmar och det störde läsningen innan jag vande mig. Men från att hon flyttat in på Runes gård blev det ren njutläsning framåt.

Och Rune! Men åh, jag vill också lära känna en Rune. Jag tyckte så himla mycket om den fina vänskapen som växte fram mellan Rose-Marie och Rune. Det ömsesidiga förtroendet, skämten, den ordlösa förståelsen och deras gemensamma kärlek till djur och natur. Så himla fin läsning om dessa två personer och deras vänskapsband. Och jag älskade att Runes dialektala uttryck fick en så plats i berättelsen. Det bidrog till den varma och genuina känslan.

Som gammal hästtjej älskar jag varje gång det dyker upp en häst i böcker och här har ju faktiskt hästarna en rätt stor roll i boken. Det är tack vare hästarna som Rose-Marie och Rune ens lär känna varandra.

Om du gillar feelgoodig läsning som utspelar sig på landsbygden med vänskap över generationsgränserna är det här ett måste att läsa. Underhållande och mysig läsning samtidigt som det vilar ett vemod över berättelsen. Ensamhet, svek och dåligt självförtroende tar också plats här. Detta är härligt nog den första delen i en serie och i december kommer en julbok att se fram emot. Jul i Svalsjö vill jag inte missa.

Kommentera gärna!