Årets första utlästa bok blev den här. Passande eftersom Johan Theorin är en av mina favoritförfattare. Det är något med hans berättarstil som tilltalar mig. Han är verkligen skicklig i berättandets konst, och det gäller även muntligt. Jag har haft förmånen att få lyssna på honom vid flera tillfällen och jag blir alltid lika trollbunden.

”Polisinspektör Tilda Davidsson är höggravid när hon går in för att hjälpa en knivhuggen kollega i den mörka kustgården på norra Öland. På övervåningen hittar hon ett äldre par, döda i en dubbelsäng.

Tildas gamle släkting Gerlof minns att den isolerade gården ligger intill ett av andra världskrigets mest hemliga försvarsprojekt. Gradvis förstår Gerlof att de gåtfulla dödsfall som drabbade soldaterna inte är glömda och att en mördare från det förgångna fortfarande går lös.”

Jag tycker så mycket om Ölandssviten och jublade när han efter flera års paus plötsligt gav ut en ny del. Nu har det alltså kommit ytterligare en ny del och det är med stor glädje jag återigen får möta sjökapten Gerlof Davidsson. Numera har hans barnbarn, polisen Tilda, fått ta över en stor del av berättandet, men Gerlofs närvaro i fallen är stark. Det gillar jag.

Det enda jag saknar i båda dessa nyare delar är det där nästan övernaturliga draget som fanns i de första delarna. Ölands natur och dess myter har alltid haft en stor del i serien och det är en av de saker jag uppskattar mest. De första delarnas titlar vittnar om just detta fokus på Ölands speciella natur.

Lite extra roligt var det att läsa boken efter att vi tillbringade en sommarvecka på ön förra året. Nu kan jag se vyerna han målar upp, känna dofterna och vara med där på ön tillsammans med karaktärerna. Boken bjöd som vanligt på både spännande och intressant läsning och jag hoppas verkligen på fler delar. Jag vill ha mer av både Tilda och Gerlof.

Jag vill verkligen varmt rekommendera hela serien. Välskriven, med stor berättarkonst och fantastiska miljöbeskrivningar.