Den här boken gillade jag. En stillsam, lågmäld och annorlunda läsupplevelse som fick tankarna att kicka igång. I den här boken kunde jag inte låta bli att studera, och imponeras av, hur författaren mejslade fram dessa kvinnor för läsaren. Att en blick i och jämförelse av två necessärer kan säga läsaren massor om dess ägare, både innehållet i sig men också hur betraktaren tänker kring det. Mycket intressant!

”Tre kvinnor i 70-årsåldern samlas under en livsförändrande helg i sin avlidna väninnas strandhus. Deras långa vänskap har alltid präglats av respekt, värme och lojalitet. Men efter väninnans död tycks allt förändrat.

När de återförenas i Sylvies strandhus – så som de gjort vid jultid varje år – är det inte för att fira utan för att städa ut allt innan huset ska säljas. Gräl, missförstånd, en gammal, döv hund, ovälkomna gäster och alltför mycket vin leder till en urladdning som river upp gamla sår och hotar att förstöra deras vänskap för all framtid.”

Egentligen är det väl känslan mer än själva händelserna som gör den här boken. För det händer inte så mycket. De befinner sig i huset och vi får genom tillbakablickar och minnen samt saker de säger, veta vad som har skett tidigare. Deras vänskap är i fokus och deras egen syn på hur det att befinna sig i 70-årsåldern, både kroppsligt och själsligt. En kropp som inte längre gör som man vill, diverse krämpor samt tankar kring att åldras. Eftersom de befinner sig i sin döda väninnas hus som de ska rensa ur, är det också en hel del tankar kring döden.

Jag ville läsa den här boken eftersom författaren är från Australien och boken utspelar sig där. Jag kommer ju ha lite Australien-tema under året inför vår resa. Det visade sig bli ett lyckokast för jag trivdes med den här boken. Som sagt, något med känslan och författarens språk fångade mig. Fin, sorglig och intressant berättelse.