Tänk att fastna i tiden, att uppleva samma dag om och om igen. Det är vad Tara, huvudpersonen i den här boken råkar ut för då hon fastnar i den 18 november.

Det är lätt att föreställa sig en bombastisk science fiction-bok där huvudpersonen genom heroiska uppdrag lyckas lösa mysteriet och ta sig ut ur tidsloopen. I stället är det precis tvärtom. Vi bjuds på en stillsam, eftertänksam och filosofisk bok där vi får följa Tara den 18 november som verkar fortsätta i en evighet. Hon är den enda som vet att tiden har fastnat. Alla andra vaknar upp i tron att det är en ny 18 november. Tara gör försök att berätta för sin man men dagen efter, dvs 18 november igen, har han glömt allt.

Vad gör det med en människa att vara ensam i denna vetskap, en verklighet som ingen annan känner till och som hon trots försök inte verkar kunna lämna? Dessutom verkar hon lämna spår i tiden trots att den verkar ha fastnat. Purjolöken hon drar upp ur landet är borta dagen efter, matvaror hon köper gör att butikshyllorna börjar gapa tomma. Men ibland är det tvärtom att saker hon köper inte finns kvar nästa dag.

Om man väntar sig actionspäckad spänning är det här definitivt fel bok. Det är spännande läsning, men i form av frågor och tankar som dyker upp under läsningen. Det är intressant att följa hennes försök att bringa klarhet och skapa struktur, att lösa ett mysterium och samtidigt leva mitt i det. Huvudet bubblar av frågor efteråt och nu bara måste jag ju läsa vidare i kommande böcker för att få veta hur det ska gå för Tara. Kommer hon någonsin få uppleva 19 november?