Jag har missat att publicera den här recensionen, så här kommer den.

Den här boken har stått på läslistan sen den kom ut men först nu blev den läst. Jag var sugen på en mysig och underhållande feelgood och det bjöd den här boken verkligen på.

”I kollektivtrafiken pratar man inte med varandra. Det är nästintill en regel. Men vad händer när ett gäng främlingar bestämmer sig för att bryta mot den?

Varje morgon åker den excentriska tidningskrönikören Iona Grey tunnelbanan tio stationer, från Hampton Court till Waterloo Station. I hemlighet betraktar hon alla de karaktärer som reser samma rutt: Den söta bokmalen. Den ensamma tonåringen. Sjuksköterskan. Den till synes framgångsrika mansgrisen som alltid sitter för brett isär med benen.

Men en morgon sätter en av resenärerna en vindruva i halsen. Detta skapar en kedjereaktion som gör att de annars så tysta resenärerna måste börja prata med varandra. Och plötsligt börjar vänskaper att blomma…”

Jag gillade att man fick följa händelserna ur flera karaktärers perspektiv. Det var så intressant att få veta hur de hade uppfattat varandra på tåget innan de pratade med varandra för första gången. Tänk vilka tankar och fördomar man bildar sig av en människa man egentligen inte alls känner.

Om jag ska nämna en sak jag däremot inte gillade alls i boken så var det att Iona framställs som så gammal. Det är mycket prat om hennes ålder, på ett negativt sätt, som att hon är någon slags övervintrad dinosaurie i sin bransch. Det kändes bara märkligt då hon är 57 år, inte 77 som känslan är när man läser.

Den här boken bjöd på underhållning för en stund, om vanliga människor med mer eller mindre stora problem att brottas med i sina liv. Den är både mysig och tankeväckande på samma gång.