Sista kapitlet av Kim Andrea Brofeldt

Den här boken bjöd verkligen på en så himla fin läsupplevelse. Jag har läst så många positiva recensioner av boken som lockade mig att läsa den och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det är en riktig känslostorm till bok.

”Varför leva sitt eget liv när det är så mycket enklare att fullborda det som någon annan lämnat oavslutat?
För Sarah är det enda sättet att må bra: att göra klart handarbetsprojektet som blev kvar när den gamla damen på äldreboendet avled, att läsa de avslutande kapitlen i boken som tillhörde en av de andra nyligen bortgångna, eller att dricka upp den sista skvätten kaffe i koppen.
Men något håller på att förändras för henne. Det kan väl knappast vara femtioårsdagen som väcker känslor? Och inte heller den lilla grannpojken som hon måste rycka in och ta hand om? Och absolut inte blomsterhandlaren med de varma, bruna ögonen, vars butik hon alltid gör sig en omväg till.
Men när känslorna en gång har vaknat, så gör också de mörka minnena från barndomen det. Och det är just detta som Sarah försökt undvika under hela sitt vuxna liv.”

Jag har sett boken jämföras med ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och efter att ha läst kan jag verkligen förstå det. Huvudpersonen Sarah påminner, åtminstone till en början, om Eleanor. Sarah arbetar på ett äldreboende och när någon av de äldre dör ser hon det som sin uppgift att avsluta det de inte hann. Det kan vara att läsa ut en bok, göra klart ett broderi, dricka upp kaffet eller lägga ett pussel. Att avsluta dessa saker skänker henne ett lugn och att hon har utfört en viktig uppgift.

Parallellt med den nutida berättelsen får vi också följa Sarah i nedslag i hennes liv från att hon var 5 år. Hennes liv har bestått av många uppbrott, mycket otrygghet och en ständig känsla av att aldrig vara tillräcklig. Det är ofta väldigt ledsam läsning och jag satt vid flera tillfällen med tårar i ögonen. Vilket livsöde! Så mycket mörker, så mycket sorg, så mycket utanförskap.

Den här boken bjöd på berörande och känslosam läsning och man kastades mellan sorg och skratt. Åh vad jag hejade på henne och önskade att det så småningom skulle gå väl för henne. Trots allt mörker och sorg finns det också en stark hoppfullhet som genomsyrar hela boken. Så många fina karaktärer som med sin medmänsklighet och omtanke visar att man kan vända sitt livsöde och att det aldrig är för sent att våga börja leva.

Jag hade kunnat stanna kvar i den här bokens värld mycket längre för jag ville inte lämna. Det här var precis en sådan bok jag längtat efter att läsa, där känslorna får ta över ordentligt och gripa tag. Väl värd sin nominering till Årets bok.

Kommentera gärna!