När Åsa Liabäck meddelade att hon hade skrivit sista delen i den så populära och fina Ådala-serien, var vi nog många läsare som blev besvikna. Men vi behövde inte sörja så länge för nu har hon påbörjat en ny serie i samma anda. Den här boken bjuder på precis samma värme och medmänsklighet, med karaktärer som tar en given plats i hjärtat.

Åsa är så skicklig på att teckna karaktärer som känns äkta, vanliga människor som brottas med vardagliga problem som vi läsare kan identifiera oss med. Det är hög igenkänningsfaktor och hon blandar livets glädjeämnen med en hel del sorg och svärta. I den här boken möter vi bl.a. en tonåring som kämpar, som inte mår bra och inte vill gå i skolan. Den maktlöshet man som förälder kan känna och svårigheten att navigera i rädslan att göra saker ännu värre. Mitt hjärta gjorde ont under läsningen av denna tonårstjej och hennes kämpande.

Jag har haft äran att bli hembjuden till Åsa och se hennes fantastiska trädgård och de pickande hönorna som tjusar med sin personlighet. Jag som aldrig riktigt gillat hönor blev omvänd vid det besöket. När jag läste den här boken var det Åsas trädgård och hönor jag såg framför mig i miljöbeskrivningarna. Hennes intresse för trädgård märks tydligt i hennes böcker.

Som jag tycker om Åsas sätt att skriva, att bjuda oss läsare på härliga miljöer, fina karaktärer och en story som både berör och underhåller. Jag ser fram emot kommande delar i den här serien.