Jag har läst, och tyckt väldigt mycket om, serien om de sju systrarna men sedan har det inte blivit mer läst av Lucinda Riley. Jag har köpt på mig alla hennes böcker på diverse reor och NU tog jag äntligen tag i läsningen av en av dem. Valet föll på ”Olivträdet”, helt enkelt för att Cypern lockade.

I den här boken möter vi Helena som återvänder till Cypern där hon inte har varit på 24 år. Hon har fått ärva ett hus av sin gudfar och tar med sig sin familj för att spendera sommaren där. Väl på plats väcks gamla minnen till liv. Hon träffar sin gamla ungdomskärlek, oväntade människor kommer på besök och begravda hemligheter kommer upp till ytan. Och så mitt i allt finns hennes tonårsson Alex som försöker luska reda på vem som är hans pappa, något Helena aldrig har velat avslöja.

Vi får följa Alex perspektiv via hans dagbok. Först gjorde det mig lite orolig för jag brukar inte gilla dagböcker i böcker, men det visade sig vara en av de bästa sakerna med den här boken. Alex är så rolig! Jag skrattade flera gånger högt åt hans krassa tonårsblick på både personer och det som sker. Han skriver verkligen vad han tycker och tänker, en kombination av syrliga och roliga kommentarer.

Har man läst Lucinda Riley tidigare känner man igen sig. Hon skriver verkligen underhållande berättelser som man sveps med i. Det är familjehemligheter, drama, intressanta karaktärer, härliga miljöer och en njutläsning. Jag kan inte fatta att jag har så många olästa böcker av henne här hemma när hon är så bra.

Egentligen vill jag bara kasta mig över hennes andra böcker, men jag ska läsa något annat emellan innan jag plöjer vidare i hennes författarskap.