När jag läste Virginie Grimaldis bok ”Allt som återstår” bjöds jag på både humor och sorg och det är en av årets bästa böcker för mig. Därför hade jag höga förväntningar på den här boken, men läsningen blev tyvärr inte alls vad jag trott eller hoppats på. Jag var faktiskt nära att dnf:a boken, men valde att kämpa på och först efter 100 sidor började det bli intressant. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här boken. Det handlar om en mor och dotter, deras relation och den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa. Mammans man lämnar henne och i samma veva börjar dottern må dåligt, vilket leder till att hon blir inlagd. Vi får följa dem i nutid, men även tillbakablickar i mammans liv, då även hon har brottats med psykisk ohälsa.

Den här boken tog sig aldrig in i mitt hjärta. Jag var märkligt oberörd och rentav ointresserad av hela berättelsen trots att den innehåller ett ämne som borde ha intresserat mig. Jag saknade den fina känsla som genomsyrade hennes andra bok och det påverkade tyvärr min blick på den här boken. Boken blev intressant där ett tag, 100 sidor in, men sedan föll den igen och nu i efterhand känner jag att jag borde ha dnf:at. 

Jag avskyr när böcker som jag tror att jag ska älska blir platt fall, som om jag blivit snuvad på en potentiell favoritbok. Jag är dock fortsatt nyfiken på den här författaren och kommer definitivt att läsa mer av henne. Just den här boken passade inte mig, men den kanske passar dig?