Det är alltid lite läskigt att påbörja en bok av favoritförfattare, eftersom förväntningarna är så höga. Med Mattias Edvardsson behöver jag dock aldrig oroa mig för med den här boken bjuder han på ännu en bladvändare. Det här är den tredje delen i serien ”Brottsplats Söderslätt” och jag tyckte att förra boken hade ett sådant otroligt driv, där uttrycket ”bara ett kapitel till” aldrig har känts mer sant. Den här boken har precis samma driv i berättelsen, och han håller läsaren i ett järngrepp genom hela berättelsen. Det var helt omöjligt att lägga ifrån mig boken, men till slut var jag helt enkelt tvungen för att sova. Dagen efter satt jag på jobbet och läste i varenda liten mikropaus jag kunde smyga till mig för att få veta hur det skulle sluta. Så otroligt spännande läsning! 

Eftersom det är en del i en serie vill jag inte skriva så mycket om handlingen, men vi får så klart återigen följa polisen Gunni och hennes kollegor och den här gången får de hand om ett fall som ligger lite väl nära Gunni. Om man har läst förra boken vet man att den slutade med en cliffhanger som vi får följa vidare här.

Det här är exakt den sortens deckare jag gillar att läsa. Det är välskriven, spännande och underhållande läsning där karaktärerna får stort utrymme och man slipper onödiga beskrivningar av våld eller blod. Det jag gillar med Mattias böcker är just hans karaktärer. Han är så skicklig på att teckna karaktärer som känns verkliga och relationerna dem emellan får stort fokus, både de fina relationerna och de mer skaviga. Jag är lika nyfiken på personen Gunni och hennes vardag som att få veta hur själva fallet ska lösas. Efter tre böcker känns Gunni numera som en vän och jag är lite extra förtjust i att hon är en hästtjej. Det får mitt hjärta att klappa lite extra för henne.

Jag vill också nämna att jag tycker så mycket om att dialektala uttryck får ta plats i boken. Som den språkälskare jag är blir jag nördigt glad när jag tvingas googla skånska uttryck för att fatta. 

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag hade hoppats på att kunna läsa den långsamt och få njuta av den länge, men det är ju totalt omöjligt när hela berättelsen fullkomligt skriker bladvändare. Jag inhalerade den, men det måste ju vara ett gott betyg om något? Kan varmt rekommendera att läsa, men börja med första delen för bästa upplevelse.