Åhej! Blir man glad eller blir man glad när det ligger en Sara Dessen-bok och väntar i brevlådan?! Den allra, allra nyaste. Det är sådär att man bara måste springa in, riva ut boken och börja läsa omedelbums. Jomenvisst.
Så hej så länge!
Jag gillar titeln på den här boken – Yogamat. När jag hör ordet tänker jag direkt på mat som är lättsmält, som gör kroppen lätt och stark. Mat som ger energi utan att tynga ner.
Och det är precis sådan mat i den här boken. Maten ska dessutom ge energi även till sinnet och man ska helst under en dag få i sig smakerna sött, surt, salt, bittert, starkt och kärt. Därför finns recept för allt ifrån frukost till sött efter maten. Fast ett nyttigt sött då, där det söta består av söta bär/frukter i sig självt eller honung/agavesirap.
När jag bläddrade igenom recepten en första gång upptäckte jag att jag kände igen ett av recepten. Kokosplättarna har jag gjort en gång till frukost efter ett recept från ICA Buffétidningen. De görs med rismjöl och kokosmjölk, vilket gör att man inte känner sig lika stabbig som när man äter plättar av vetemjöl och komjölk. Testa att göra kokosplättar! De är riktigt smarriga.
Läs mer om boken här.
Jag hoppar på veckans Bokbloggsjerka där vi får frågan om vi någon gång har rest till något ställe för att själva få uppleva miljön i en bok som vi har läst. Eller, om vi skulle kunna tänkas göra det?
Mitt svar blir både ja och nej. Eller ett tydligt nja. För jag har inte haft en specifik bok som gjort att jag bokat en resa och åkt dit, mer än känsla eller en önskan att få uppleva en kultur. Jag har alltid varit svag för Greklands mäktiga historia, särskilt när jag var yngre. När jag allra första gången skulle åka utomlands utan föräldrarna föll valet på Egina, en liten ö utanför Athen. För att vi ville åka omkring och se kulturen som vi läst så mycket om. Jodå. 17 år gamla och med ett genuint intresse för allt som hade med det antika Grekland att göra.
Några år senare åkte jag med dåvarande pojkvännen till Kreta, mycket för att äntligen få se Knossos som jag läst så mycket om. Det var en mäktig känsla att få se och uppleva platserna som jag redan besökt så flitigt genom böckernas värld.
Om jag skulle besöka någon plats tack vare någon bok nu? Jag kan inte komma på någon enskild bok som har en miljö jag vill uppleva, däremot lockar New York mycket tack vare både böcker och filmer om denna stad. Det är mitt drömresemål. Och varje gång jag läser något av en Sydamerikansk författare lockar det. Hela Sydamerika är ett outforskat område för mig, så där är en resa jag gärna skulle göra.
Det här är en smått fantastisk bok! Jag måste börja med att skriva det, för den är så bra, så bra.
Alice Howland är professor vid Harvard Universitet, där även hennes man John jobbar som professor. De har tre vuxna barn – Anna, Tom och Lydia. När Alice börjar glömma saker blir hon först mest irriterad och tror att hon har kommit i klimakteriet. Men så en dag när hon är ute på sin dagliga löprunda blir hon helt plötsligt förvirrad och vet inte var hon är eller hur hon ska ta sig hem. Förvirringen varar bara några minuter innan hjärnan och minnet klarnar och hon kan ta sig hem, men hon blir rejält skrämd. Bara kort därefter får hon diagnosen tidig Alzheimer. Vid 50 års ålder får hennes liv plötsligt en helt annan vändning.
Det här är en mycket stark, varm och gripande bok som jag sträckläste. Det är fruktansvärt att följa Alice och hennes kamp mot en sjukdom som tar ifrån henne så mycket. Hon har alltid varit en respekterad forskare, undervisat, föreläst, skrivit massor av uppsatser och varit en person som folk har betraktat som mycket intelligent. Att gå från det till en person som inte ens hittar toaletten i sitt eget hus och så småningom inte känner igen sina egna barn – det gör ont att följa. Särskilt som hon i sina klara stunder är så väl medveten om vad som händer med henne och försöker utarbeta strategier för att kunna ha en fungerande vardag.
Boken är berättad i tredje person och språket ändras i takt med att sjukdomen alltmer tar över. Som läsare märker man långsamt hur berättarrösten ändrar sitt sätt att berätta, hur benämningar och namn byts ut och blir alltmer suddiga och obestämda. Genom övriga karaktärer får vi veta att Alice inte alltid är så klar som hon själv tror. Men fortfarande finns Alice därinne, precis som titeln antyder. Och det är så fint att se hur hennes närmaste följer hennes kamp, hjälper henne, tar hand om henne när hon inte längre kan själv. Det måste vara fruktansvärt att se en närstående drabbas av denna vidriga sjukdom.
Trots ett tungt ämne är det här en vacker bok. Och trots att en fruktansvärd sjukdom är i centrum blir det en berättelse om kärlek, familj och vad som är viktigt i livet. Det är en så fin historia, välskriven och engagerande.
Läs! Den här boken rekommenderas varmt. Jag har redan ställt mig i kö för Lisa Genovas andra bok Sarahs andra halva. Det här är en författare jag vill läsa mer av.
Läs mer om boken här.
Det här är den fristående fortsättningen på Jag finns, som nominerades till Augustpriset 2010. Jag har inte läst den, men eftersom det här är en fristående fortsättning funkade det ändå. Flera gånger hintades om vad som hade hänt i den första boken, tillräckligt mycket för att förstå hur det hade varit.
I den här boken ska Johanna fylla 17 år. Hon och hennes lillebror bor hos sin mamma och hennes nya man Krister. Mamman är dessutom höggravid med hans barn. Krister drar sig inte för att slå Johanna, skrika på henne, eller allmänt visa sitt stora missnöje med henne. Bara några veckor innan sin 17-årsdag ger mamma henne en nyckel till Kristers gamla lägenhet och visar tydligt att hon vill att Johanna ska flytta dit, att de inte vill att hon bor kvar hemma längre. Utan att säga det med hårda ord lindar hon in det så att det ska låta mysigt, roligt och att det är något som Johanna borde vilja själv. Men Johanna vill inte alls flytta dit och bo där helt själv.
Men hon har inget val och snart bor hon där, oavsett vad hon själv vill. När Krister en dag kommer dit, med hjälp av sin egen nyckel som han har kvar, och börjar bråka även där inser Johanna att hon inte kan vara kvar där och sticker. Hos sin pappa är hon inte heller välkommen. Hon är inte välkommen någonstans, saknar tillhörighet.
I sin vilja att höra hemma någonstans tillbringar hon alltmer tid med Jens. Jens som är så annorlunda mot andra, som är så fri och så modig att våga vara sig själv. Hon blundar för de mörkare sidorna hos honom, varningarna från andra att Jens inte är bra för henne. Hon vill inte lyssna, vill inte tro. Vad ska hon göra när hon inte har någon annanstans att ta vägen?
Den här boken gör nästan fysiskt ont att läsa. Jag blir så uppriktigt engagerad och ledsen över Johannas situation – att inte vara välkommen ens hos sina egna föräldrar. Jag har jättesvårt att läsa böcker där barn far illa, där de inte har någon trygg punkt i tillvaron. När jag slog igen boken fanns den fortfarande kvar i tankarna. Den lämnar spår.
Handlingen skildras med ett språk som är otroligt träffsäkert och detaljrikt. Det gör att man kommer Johanna väldigt nära och kan se hennes inre kamp i de jobbigaste situationerna. Det är språket som bidrar till bokens styrka, att det blir en så stark läsupplevelse.
Missa inte att ta del av Johannas berättelse. Hon är en oerhört stark karaktär som man tar till sitt hjärta.
Maj månad var ju engelsk månad för min del. Tanken var att jag skulle ta tag i de där engelska böckerna som står och knuffas i min bokhylla. De som har ratats de senaste två åren på grund av graviditetshjärna och sedan amningshjärna. Nu när jag inte har de där grötproblemen i hjärnan längre borde de engelska böckerna få sin chans.
Så hur gick det då?
Nja… Sådär, blir väl mitt luddiga svar. Jag läste ut Charlaine Harris Club Dead och Cecelia Aherns The Book of Tomorrow, men de var också de enda som blev utlästa. Ben Eltons Inconceivable verkade lovande till en början, men då den utspelar sig helt i dagboksform blev det till slut för långtråkig läsning. Det var dessutom en biblioteksbok, så den lämnades tillbaka oläst.
Jag påbörjade också Douglas Kennedys The Moment, och även om den är bra är den också lite seg. Jag jobbar på den, kan jag väl säga. Det får bli min ibland-läsning här hemma ett tag framöver. Douglas Kennedy har jag ju dessutom på min Boktolva, så att läsa något av honom är ett mål i år.
Målet med engelska månaden var att återigen läsa något på engelska så det målet uppnådde jag. En liten spark i baken att välja att läsa på engelska ibland. En spark i baken att även under resten av året välja en engelsk bok ur bokhyllan.
Och eftersom jag i höst ska börja på ett jobb där jag pratar engelska på arbetstid kan det ju vara bra att friska upp engelskan lite extra. 🙂
Jag har nämligen fått jobb på Internationella Engelska Skolan, så jag ska tillbaka till läraryrket igen. Jag ska bara jobba halvtid (så att jag fortfarande kan vara hemma mycket med Mini) och ska undervisa i spanska, fast på engelska då. Det ska bli spännande och känns som en utmaning. Lite pirrigt är det allt också. Och roligt!
Det här är den tredje boken av Ingrid Olsson som jag läser. Tidigare läsning har varit Komma över och Jag vill bara att du gillar mig. Båda två klart läsvärda och att rekommendera vidare.
I den här boken, som är hennes debutbok, möter vi Ida. Ida som vid en första anblick verkar vara precis som alla andra, men som döljer en stor hemlighet. När hon träffar Nore och drabbas av den första kärleken måste hon bestämma om hon vågar berätta sanningen för honom. Sanningen om mamma. Mamma som jobbar som läkare och verkar vara en sådan bra mamma utåt sett, men som innanför stängda dörrar dricker stora mängder alkohol. Och när hon gör det blir hon helt annorlunda – mörkare, suddigare och långt borta.
Ida bär sin mörka hemlighet med stor skam och känner skyldighet att hålla det hemligt, som så många anhöriga till alkoholister gör. Dessutom i en ålder då allt annat runt omkring är så omtumlande och skört.
Precis som i Ingrid Olssons andra böcker är det här rakt på sak, lättläst trots svårt ämne och med starka känslor. Jag gillar att det inte är rakt igenom nattsvart, trots ämnet. Att det finns ljusglimtar, hjälpande händer och lyssnande vuxna som vågar rycka in. Att Ida som redan i så ung ålder har fått uppleva så många närståendes djupa svek, faktiskt också får se att det finns vuxna som inte sviker. Jag tycker att det är viktigt i en sådan här bok. Att visa att det också finns hopp.
Det här är en mycket tänkvärd bok om ett viktigt ämne. Rekommenderas!
Eeh… Jo. Man kan ju säga att jag fick med mig fler böcker hem än vad jag lämnade tillbaka. Minst sagt. Jag lämnade 4 och fick med mig 16. Ooops. Fast. I rättighetens namn är faktiskt en hel del av dem inte ens mina. De är till T.
Tyvärr var det återigen sådär svårt att hitta de böcker jag egentligen ville. Jag hade kollat hemma innan vilka böcker jag ville ha och vilka som fanns inne, men väl på plats fanns de ändå inte. Jag hade tänkt få med mig en hel drös ungdomsböcker, men där fanns nästan inget. Jag vet inte alls vad det berodde på – om böckerna har fått egna fötter eller om någon lyckats springa in och låna dem den kvart biblioteket var öppet innan jag kom?
Fast, Jag gick ju inte lottlös hem, så det funkar ändå. Jag passade på att ta en tur bland hyllorna och låta blicken styra och därmed fick jag hem en hel del som jag annars inte fått. Av de som jag skrivit ner på listan innan fick jag nog bara en liten del. Jag hade skrivit ner några deckare, men väl på plats kände jag inte alls för deckare. Dessutom fanns inte så många del ettor, och jag vill inte hoppa på en serie i mitten.
Fast, det är just det som är det bästa med bibblan tycker jag – när jag har gott om tid och kan gå och studera hyllorna i lugn och ro. Hitta intressanta böcker och författare som jag kanske aldrig ens hört talas om. Jag har nästan alltid med mig en lista nedskrivet med böcker jag vill ha, men väl där brukar det bli annat lånat ändå.
Det här är min skörd av böcker…
Fortfarande Alice av Lisa Genova – den här boken har jag sett på flera bokbloggar så den hade jag reserverat. Det här är verkligen en bok jag ser fram emot att läsa!
Hundra procent fett av Liv Strömquist – Jag har läst en massa om Liv Strömquist och alla verkar så lyriska så jag satte upp henne på min Boktolva. Hon känns lite som ett ”måste” att läsa.
Finn din energikod av Sanna Ehdin – Jag läste nyligen hennes Sannas matbok för den självläkande människan (som jag fick låna av en kompis som höjde den till skyarna) och blev så lyrisk att jag direkt reserverade både denna och nästa här under. Jag har dock ännu inte bloggat om Matboken, men det kommer, det kommer…
Din inre framgång av Sanna Ehdin – se ovan.
Caipirinha med Döden av Maria Ernestam – jag har sneglat på den här boken flera gånger men aldrig kommit till skott, så jag satte upp Maria Ernestam på min Boktolva för att se till att få den läst. Jag har aldrig läst något av henne tidigare, men har läst många lovord.
Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène – den här fastnade min blick på och jag har redan börjat läsa. Verkar lovande!
Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd – det här är en sådan där vill-läsa-bok sedan länge som äntligen fick följa med hem.
Inte på riktigt inte på låtsas av Maja-Maria Henriksson – eftersom nästan ingen av mina böcker på listan av ungdomsböcker fanns, gick jag runt och kollade i hyllorna och hittade då den här. Baksidetexten fick mig att fastna för den.
Aldrig släppa taget av Holly Goldberg Sloan – en riktig snackis på många bokbloggar.
Agnes Cecilia en sällsam historia av Maria Gripe – jag har inget minne av att ha läst den här så det är väl på tiden att jag gör det nu.
… och den här skörden tillhör T.
De i översta raden tipsade bibliotekarien om när jag ville ha hjälp att hitta någon ny serie till T att läsa. Hon hade fler tips, men tyvärr var det många del ettor som var utlånade. De i understa raden var hans egna val. Han läser väldigt gärna faktaböcker. Det blir mycket om kost, forskning och entreprenörskap.
Den här boken – Flickan från ingenstans av Justin Cronin, har jag läst mycket om på flera bokbloggar. Jag har haft den i minnet, men den har aldrig funnits inne. I dag såg jag den för första gången, men när jag såg tjockleken (907 sidor) bestämde jag mig för att inte låna hem den i dag. Men, det komiska var att när bibliotekarien skulle tipsa om böcker till T tog hon tag i den här boken och lovordade den något så otroligt. Vad göra? Det var ju bara att ge upp och stoppa ner den i påsen. 🙂
Vi får se vilka böcker som verkligen blir lästa och vilka som får åka tillbaka till bibblan olästa. Det brukar vara så. Jag lånar hem en hög och bläddrar och kolla lite i dem innan jag bestämmer om det är något för mig eller inte.
Om ni ser någon bok som jag inte, inte, inte får missa så får ni hojta!
I dag blir det ett besök på bibblan för att hämta upp en hel hög med böcker som jag har reserverat. Och lämna tillbaka en del. Det kommer antagligen bli så som det alltid blir när jag åker till bibblan – jag kommer hem med fler böcker än jag lämnade. Det blir alltid så. konstigt, eller hur?
I dag tänkte jag faktiskt också passa på att vandra omkring bland hyllorna för att hitta lite andra godsaker. Jag är väldigt sugen på att ge mig in bland ungdomsböckerna och botanisera. Det brukar vara väldigt lätt att gå ut därifrån med en stor trave böcker. Väldigt lätt.
Nu måste jag bara vänta på att klockan går lite snabbare så att bibblan öppnar. Så är det när Mini bestämmer sig för att vakna i ottan. Då blir vår dag vääääldigt lång.
*malins bokblogg* 