Det här får bli ett kort omdöme, för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Jag tyckte att författarens förra bok var alldeles för lång och var inte lika förtjust i den som så många andra var. Den här boken är betydligt tunnare, men trots att den handlar om sorg och borde passa mig, var jag märkligt oberörd under hela läsningen. Kanske är det helt enkelt så att den här författarens sätt att skriva inte riktigt passar mig?

I boken följer vi Amande under ett år av sorg. Hon förlorar två av sina närmaste under ett dygn och drar sig tillbaka från världen för att sörja och läka.

Jag förlorade både min mamma och min bror i unga år och jag har gått igenom sorg och vet hur man påverkas då nära anhöriga dör. Jag brukar känna igenkänning när jag läser böcker om sorg, men den här gången kände jag ingenting. Så himla tråkigt då jag trodde att detta skulle vara en bok helt i min smak.

Jag tror dock att många kommer att gilla den här boken. Det är så många som har kommit in i Akademibokhandeln och velat köpa författarens förra bok eftersom de fått den rekommenderad och det är så många kunder som pratar lyriskt om den. Det kommer säkert vara samma med denna, så om du blir nyfiken ska du definitivt läsa. Det är nog bara jag och Mélissa da Costa som inte klickar av någon anledning.

Jag hade span på den här boken redan innan nomineringen till Årets bok, men nomineringen gjorde att den puttades upp på läslistan. Det är en riktig tegelsten på 639 sidor, vilket gjorde den till ett perfekt val när jag legat hemma sjuk och bara orkat läsa. Lite tung att hålla i dock. 😅

Boken handlar om Émile som vid 26 års ålder får en dödsdom. Han har två år kvar att leva i en form av tidig Alzheimers. I stället för leva dessa sista år instängd på sjukhus väljer han att köpa en husbil och ge sig av på en sista resa, utan att ens ta farväl. Han sätter ut en annons och får svar av en ung kvinna som följer med honom, med löfte om att hålla koll på honom när sjukdomen blir värre. Det blir en resa både i det yttre och det inre och det växer fram en stark vänskap mellan Émile och Joanne som öppnar upp och berättar om sina liv. Resan präglas av möten, nya bekantskaper och vänner, insikter och en chans att bearbeta gamla sorger.

Jag hade höga förhoppningar på den boken, att det skulle vara en berörande och stark berättelse. Efter att ha läst är jag lite kluven i mina tankar om den. Vissa delar bjöd på fantastisk läsning, framför allt andra halvan av boken där Émile finner nya insikter om livet och guidas av Joanne som är kunnig i meditationens grunder. Andra delar av boken känns i stället lite småtråkiga och rentav onödiga. Det är mycket dialog och ibland får jag känslan av att bara sitta och lyssna på någons halvtråkiga samtal. Boken växlar mellan nutidens resa och deras dåtida liv och i slutet hängde jag inte alltid med vid dessa växlingar. Jag fick läsa om vissa stycken för att fatta om det var nutid och dåtid. 

Jag älskar däremot slutet och jag satt med tårar i ögonen och en väldigt nöjd känsla när jag slog igen boken. Sammanfattningsvis en bra bok med många fina insikter om livet, vad som är viktigt, om att leva i nuet och att verkligen öppna ögonen för det vi har. Det är en väldigt tankeväckande bok. Den nådde kanske inte riktigt ända fram för min del, men jag är tacksam över att ha läst och den är väl värd sin nominering.