Månadsarkiv: augusti 2012

Stora boken om att röja och rensa av Mary Lambert

Publicerad den av
Svara

Det här året har jag råkat ut för en slags röjar-feber, på ett positivt sätt. Jag rensar, slänger och skänker. Och det är så skönt att få ordning, att kunna öppna garderober och se att det ser snyggt och prydligt ut, och inte en massa kaos.

I den här boken finns en massa handfasta tips om hur man går i ordning rum för rum, organiserar och sedan även fortsätter hålla ordning. Fokus ligger på fung shui, att skapa harmoni i varje litet utrymme. Oavsett om man tror på sånt eller inte finns det tips som alla kan använda. Eller få inspiration. Själv blev jag otroligt inspirerad och peppad att sätta igång efter att bara ha läst första kapitlet. En del känns lite flummigt och jag skummade en del, men i stort är jag nöjd med bokens innehåll.

Det känns som om det mesta har sagts förut. Men som en slags komma igång och en spark i baken funkar den bra.

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Publicerad den av
7

Alla som läser här regelbundet har väl lärt sig vid det här laget att deckare inte är en genre jag brukar hålla till i så ofta. Men när jag läste om den här boken inne hos Boken är tankens barn började mitt arkeologhjärta att klappa lite fortare. För jodå, jag har faktiskt en magisterexamen i arkeologi/osteologi. Väldigt oanvänd ska jag tillägga, men det är det absolut roligaste jag har läst. Och det var det arkeologiska inslaget som fick mig att vilja läsa den här boken.

I den här boken möter vi arkeologen och benexperten  Ruth Galloway som blir inkopplad som expert i ett fall när man hittar kvarlevor från ett barn. Det visar sig vara ett mer än tusen år gammalt fynd, och inte kvarlevorna efter Lucy Downey som försvann för tio år sedan. Kriminalkommissarie Harry Nelson har försökt lösa fallet under de här tio åren, men utan att lyckas. Under alla år har han fått brev från någon som påstår sig vara Lucys kidnappare, brev med antydningar om var hon ska finnas och om rituella platser. När ännu en liten flicka försvinner kommer ett nytt brev, även detta om rituella platser, tar han Ruths expertis till hjälp för att kunna förstå breven. Men kidnapparen får veta att Ruth är inblandad  och snart får även hon ta emot hot.

Det här är en deckare som passar mig. Den är inte sådär rå och detaljrik, eller full av blod. Den är snarare intelligent, lite skrämmande med betoning på spännande skrämmande, och så klart gillar jag de arkeologiska referenser som förekommer i massor i boken. Och jag gillar Ruth. Hon är en person som man kommer väldigt nära inpå, inte alls lika platt som många karaktärer i deckare lätt kan bli.

Språket och drivet i boken gör det här till väldigt lättläst och underhållande läsning. Jag vill veta vad som händer och jag gissar som tusan vem som är den skyldige (och jag hade rätt…). Jag hinner ändra mig flera gånger under bokens gång, men det är också så jag vill att det ska vara i en riktigt bra deckare. Jag vill ha några att välja på, och jag vill misstänka att den som är otrevlig och en riktig ”bad guy” är kidnapparen. Vilket kanske inte alls stämmer, men jag vill kunna få möjligheten att ge den titeln till alla som är otrevliga i boken. Och det låter Elly Griffiths mig göra.

Jag gillar den här boken. Den är precis lagom mycket deckare för mig, hur tråkigt än ordet lagom kan låta. Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av författaren. Det finns fyra delar som har kommit ut på svenska hittills, och nästa del är Janusstenen. Den måste jag boka på bibblan inför höstens läsning. Perfekt höstruskläsning lite längre fram!

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

Publicerad den av
1

En del böcker ligger på att-läsa-listan i flera år, innan de äntligen får en chans. Det här är en sådan bok. Inte förrän den stod mitt framför ögonen på mig på bibblan fick den följa med hem.

Tina och Cilla är tvillingar i tonåren. En dag när de båda två ska korsa vägen till busshållplatsen blir Cilla påkörd och dör. Ensam kvar blir Tina som har svårt att acceptera och förstå att hennes syster inte längre finns mer, att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det blir en tid för henne och familjen att bearbeta sorgen och gå vidare i livet.

Det här borde vara en bok som tilltalar mig, med tanke på innehållet. Trots det är det något som inte når fram till mig. Jag får kämpa och känner mig på något sätt inte välkommen i boken. Jag får kämpa för att komma in i språket och handlingen, men när jag väl kommer in flyter det på utan problem. Men det drabbar mig om och om igen – så fort jag lägger ifrån mig boken får jag kämpa för att komma in i den igen.

När jag väl är inne i handlingen och läsningen flyter på blir det en mycket känslosam läsning. Det är ofattbart svårt att förlora en närstående, att ta in det här med att aldrig mera ses. Aldrig. Det är ett stort ord. Att dessutom råka ut för det i tonåren, och att den man mister är en älskad tvillingsyster – det går inte att ta in.

Cilla och hennes familj kämpar med att bearbeta sorgen och att kunna bli en familj igen. Och Cilla kämpar med att gå vidare i livet. Att fortsätta livet utan att längre vara tvilling, att våga skratta och känna glädje igen. Att få vara tonåring och få njuta av livet, även om en av dem man älskar mest inte längre finns kvar.

Boken bygger på en sann historia. När Kinna Gieth var tretton år förlorade hon sin tvillingsyster. Bara några veckor innan hon dog hade de båda läst Alltid den där Anette av Peter Pohl och pratat om hur hemskt det skulle vara att förlora en syster. Kinna Gieth tog kontakt med Peter Pohl via brev och frågade om han ville skriva hennes historia, och resultatet blev den här boken. De belönades med Augustpriset för den, och hon blev med sina blott 16 år den yngsta någonsin att motta priset.

Jag vet att många hyllar denna som en av sina favoritböcker, och jag önskar att jag kunde säga detsamma. Jag fick kämpa lite för mycket för att enbart hylla boken, men den är läsvärd – absolut. En bok som definitivt håller genom åren och för många tonåringar att ta del av.

Tistelblomman av Amanda Hellberg

Publicerad den av
Svara

Förra året fick jag Amanda Hellbergs Döden på en blek häst hemskickad i ett paket, tillsammans med ett doftkrus som doftade liljekonvalj. Hade jag inte fått boken hemskickad hade det definitivt inte varit en bok som jag hade läst. Och då hade jag missat en av förra årets stora favoriter! För det blev den för mig. Jag som annars inte läser skräck eller deckare föll totalt för den boken, mycket tack vare författarens briljanta språkbruk.

I den här boken möter vi återigen Maja Grå. Hon och pojkvännen Jack ska flytta in i ett mycket speciellt hus i Skottland, ett hus som kallas Tistelblomman. Ganska snart blir de varse om att huset inte är speciellt omtyckt av byns befolkning. De har svårt, för att inte säga omöjligt, att få dit hantverkare och taxichauffören vägrar att köra dem hela vägen hem när det är mörkt. Men när Maja försöker fråga sig fram visar det sig att ingen riktigt vill berätta varför huset är så illa omtyckt, vad som har hänt där tidigare. Jack är en framgångsrik och efterfrågad konstnär och när han får erbjudande om att åka till Paris några dagar tvingas Maja att stanna kvar i huset helt ensam. Maja har en förmåga att se och höra sådant som andra inte ser. Hon känner att det finns något eller någon i huset som vill berätta sin historia för henne. Men vem eller vad?

Det som fångar mig mest i den här boken är språket. Författaren får språket att nästan bli levande, och det är språket och dess små detaljer som sätter stämningen. Jag känner hur jag hela tiden sitter med nackhåren resta inför vad som kanske komma skall. Och det är detta kanske som gör hela historien så läskig. Det är så oerhört skickligt berättat, sådan mystisk stämning hela boken igenom.

Det är så otroligt läskig läsning, säger jag som är ovan skräckläsare. Jag vill inte gå in på detaljer så att jag sabbar läsningen för någon annan, men det är så många saker som händer som gör att jag nästan vill läsa mellan fingrarna, sådär som man gör när man tittar på skräckfilm. Ett hemsökt hus, en hel by som skyr huset som pesten, mystiska läten och syner. Herrejösses, den här boken förstörde verkligen nattsömnen för mig. Det är egentligen ingen bok som passar att läsa strax innan sömngående.

När jag hade läst den här boken kastade jag mig över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan (recension kommer även om den). För trots att Tistelblomman fick mig att se spöken i mitt eget hus älskade jag den. Alltså, fullkomligt älskade den. Den kommer definitivt att bli en av årets höjdpunkter när jag sammanfattar det här läsåret.