En hästbok för vuxna, klart man blir nyfiken! Särskilt som jag i yngre år slukade varenda hästbok jag fick tag på.

Boken handlar om fyra kvinnor som har en enda gemensam nämnare: de har häst i samma stall. Det är Lisbeth, Linn, Ellen och Annika – den sistnämnda är stallägaren där de andra hyr in sig. Det är fyra väldigt olika kvinnor, som kanske inte ens skulle ha blivit vänner om det inte var för att de delade samma stall. Men nu står de i samma stall, och allt eftersom tiden går lär de känna varandra och inser att de har mer gemensamt än de först trodde. Det som alla först ser på ytan visar sig vara lite annorlunda när man kommer närmare varandra.

Bokens handling utspelar sig under ett år och vi får följa med i alla karaktärernas liv månad för månad. Och visst får vi en inblick i stallvärlden, men även livet där hemma. Och det är livet där hemma som så småningom kommer upp till ytan allt eftersom. Från början vet de inte så mycket om varandra, och som alltid när man inte vet något om en människa är det lätt att ha förutfattade meningar och anta saker som kanske inte alls stämmer. Alla har de sin börda att bära, problem där hemma med familjen eller på jobbet. Relationer, familjepussel, drömmar, önskningar, längtan. Det tar ett tag innan det där riktigt stora kommer upp till ytan, men när det gör det visar de alla vems sida de står på.

Det finns saker som jag gillar med boken och det finns saker som jag inte gillar. Jag gillar att det är fyra helt vanliga människor med de bekymmer och tankar som de allra flesta nog har. Jag känner igen det där med att dela stall med folk man egentligen inte känner, eller ens har något gemensamt med. Att stallet är en egen värld dit man kan ta sin tillflykt, men också att man faktiskt finner vänner där. Jag gillar hur stallet är den centrala punkten i boken och att få läsa om hästtjejer som brottas med att hinna med sin egentid i stallet, samtidigt som familj och vardag också kräver sin uppmärksamhet.

Det jag inte gillar med boken är de kursiva avsnitten. Det tar mig nästan halva boken innan jag börjar förstå vem som är vem i de där kursiverade avsnitten, som alltså berättar om livet innan de kom till stallet. Det blir ett irriterande pussel för min del och det förstör en del av läsupplevelsen eftersom det saktar ner tempot i läsandet och gör att jag kommer av mig. Jag gillar inte heller den mörka tonen i boken som blir, på grund av det där stora som jag inte kan avslöja här för er som eventuellt vill läsa boken. När jag slår igen boken känner jag att jag inte fick svar på alla frågor, det blev en lite konstig twist i slutet.

Jag hade önskat en lite mer positiv ton genom boken, att få en härlig känsla av läsningen. Nu blev det lite väl dystert och mörkt för min smak. Jag hade inte förväntat mig en hästbok likt de man läste som liten hästtjej, där det är happy ending så det bara dryper om det. Men måste det verkligen vara så himla dystert och allvarligt bara för att man blir vuxen?

När jag hör vad andra säger om boken hör jag bara positiva saker så kanske är det så att jag läste den under fel tidpunkt. Den här veckan har jag ju gått från att ha två hästar till att ha ingen alls. En åkte till fodervärd och en avlivades. Ingen rolig hästvecka med andra ord. Och kanske, kanske påverkade det mig när jag läste den här boken. Jag hade kanske behövt det där happy ending i boken för att verkligen kunna uppskatta den.

Läs mer om boken här.