…gilla *malins bokblogg* på Facebook också. Jag skulle behöva fler gillare på sidan. Det vore roligt med lite mer action där, så att säga. Förutom att den här bloggen länkas dit brukar jag frossa i bokfoton med bokcitat. Inte illa, eller hur?
Så om ni gillar här får ni gärna också gilla där.
Så då ses vi där också kanske?
Jag har läst två böcker i rad nu där jag har mått lite dåligt under läsningen. När handlingen, eller i det här fallet karaktärerna, har smugit sig in under skinnet på mig och påverkat mig på djupet. I både Sofia Hellbergs Mina fräknar och Sofia Nordins Gå sönder, gå hel (två Sofior dessutom!) får man möta två rätt problemtyngda karaktärer, fast på väldigt olika sätt. I den förstnämnda hade jag lite obehagskänslor över huvudpersonen och hennes ensamhet och tyngda inre. Hennes reaktioner, tankar och sätt fick det liksom att krypa av obehag i mig. I den sistnämnda var det t.o.m. snäppet värre och jag var tvungen att läsa ut boken för att få sinnesro. Kunna släppa och gå vidare. Bli av med det där onda i magen som hela situationen i boken gav mig.
Och i båda böckerna fanns små barn närvarande som var/skulle komma att bli beroende av huvudpersonerna, vilket bidrog till mina obehagskänslor. Jag klarar inte av att läsa böcker där barn blir lidande. Det går rätt in i magen på mig.
Jag ska formulera mina tankar i mer utförliga recensioner så småningom. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag måste nog smälta intrycken först och få lite avstånd.
Någon som läst dem?
Just nu ligger fokus på att läsa om träning och hälsa, mina absoluta bokälsklingar. Finns inget bättre än att läsa för att lära mig mer, inspireras och peppas.
När snön ligger djup och fortsätter att falla; då tar jag mina bokälsklingar och drömmer om utomhusträning på gräsmattan. Och tills den tiden kommer blir det hemma- såväl som gymträning.
Jag köpte den innan jul, men den har fått ligga och mogna till i soffbordet fram tills nu. Först nu kände jag mig redo att ta tag iden, för jag vet ju att jag kommer att bli inspirerad och vilja köra. Och det har liksom inte varit läge för det förrän nu när flyttstöket har lagt sig och livet börjat återvända här hemma = mer ork, energi, tid och lust att göra saker.
Boken jag har börjat läsa heter It starts with food av Dallas och Melissa Hartwig. En mycket tankeväckande, inspirerande och så självklar bok om mat som den borde vara. Jag gillar!
Kom igång & behåll din motivation, är undertiteln på den här boken och det sammanfattar ganska bra bokens innehåll. Precis som i andra träningsböcker finns här övningar och program att följa, men allra först inleds boken med hur man ska motivera sig att komma igång. Och så klart – hur man ska behålla denna motivation när man kommit igång med träningen.
De inledande delarna handlar mycket om tankens kraft och att sätta upp mål. Vad ska träningen resultera i? Det är riktigt bra läsning, för jag tror att det här många faller. Man bestämmer sig för att börja träna bara för att, men man har ingen aning om varför eller hur eller vad. Och då är det klart att det blir svårt att fortsätta. Vad målet med träningen är, är så klart individuellt för alla men det gäller att fundera över vad det är man strävar mot. I boken finns flera frågor att besvara till hjälp för att hitta just vägen till målet. Och frågorna passar även den som redan är igång med träningen, men som kommit i en svacka och tappat motivationen.
Nästa del handlar om vilken personlighetstyp man är och därmed vilken träningsform som passar en bäst. Alla tycker inte att Zumba är roligt, alla gillar inte spinning och alla gillar inte Body Pump – men alla gillar något, och det gäller att ta reda på vad det är. Jag kunde hitta mig själv rätt så fort bland de fyra personlighetstyper han presenterar, och det fick mig faktiskt att skratta lite då jag kände igen mig i resonemanget. Jag har faktiskt aldrig funderat på att jag är sådan, men när jag läste beskrivningen insåg jag att ja, det där är jag i min träning.
Sedan kommer själva träningsdelen. Det finns tre olika nivåer som presenteras och det är väldigt tydliga instruktioner. Träning som man kan göra hemma, med väldigt små medel. Rekommendationen är att alla ska börja med grundnivån, för att sedan gå vidare till nästa och slutligen till den tredje. Och har man följt programmen i den ordningen är man då inne i träningen och har etablerat den som en vana.
Det här är en riktigt inspirerande och bra träningsbok som passar perfekt för nybörjaren såväl som den som vill ha lite pepp och nystart i sin träning. Oscar Jöback är känd för att vara just inspirerande under sina pass och jag har varit med under konvent där folk bokstavligen knuffat undan andra deltagare för att få en så bra plats som möjligt under hans pass. När jag hade förmånen att ha honom som Master Trainer under våra kvartalsutbildningar i Body Pump tyckte jag om honom för att han alltid var så noga med tekniken och grunden. Och det märks i den här boken. Tydliga instruktioner och bilder gör det lätt att utföra övningarna rätt.
Vanligtvis när jag läser en träningsbok brukar jag välja bland övningarna och köra ett eget program utifrån det. Jag kan tycka det är tråkigt att bli styrd av andras färdiga program. Här känns det inte alls så. Jag har testat att köra första programmet och tyckte mycket om det och ska faktiskt försöka följa hans program ett tag som ett komplement till min egen träning.
Läs mer om boken här.
Veckans bokstav är Z. Utmaningen är att nämna en bok, en författare samt en karaktär på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om det är något vi ska testa eller strunta i.
Författare på Z: Markus Zusak. Boktjuven låg länge i min läshög sommaren 2009 och trots idoga försök fick jag ge upp den. Trots alla hyllningar och ord som ”blivande klassiker” lyckades jag inte komma igenom den. Till slut gav jag upp och lämnade tillbaka den halvläst. Visst är vissa böcker värda att kämpa för, men någonstans måste man också dra gränsen.
Bok på Z: Jag kan inte minnas att jag har läst någon bok vars titel börjar på Z, tyvärr. Om jag inte minns fel har jag dock Zahiren av Paulo Coelho ligandes oläst i någon flyttkartong. Jag har läst några böcker av honom, men det verkar vara före bloggens tid för det finns inget listat under Bokrecensioner A-Ö. Konstigt, för jag vet ju att jag tyckt om det jag har läst av honom tidigare.
Karaktär på Z: För att ens komma på en karaktär som börjar på bokstaven Z fick jag fundera över i vilken bok det kan tänkas förekomma någon med ett lite annorlunda namn. Och jodå, Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams har en karaktär vid namn Zaphod Beeblebrox. Jag läste boken före bloggens tid så tyvärr finns inget nedskrivet om vad jag tyckte, men om jag inte minns fel gillade jag den. Den funkade däremot sämre som film, tycker jag. Lite för udda för min smak.
Vill du vara med på utmaningen? Svara i din blogg och lämna en kommentar här så att vi kan hitta dina svar.
Och i morgon kommer en ny bokstav. En svår sådan. Jag fick kämpa lite för att komma på svar och det blev ärligt talat lite haltande. Men, men. Alla bokstäver ska gås igenom, så är reglerna.
Västmanländskan hade ett så himla intressant inlägg för några dagar sedan. Hon funderade över vad som gör en bokblogg bra, eller rättare sagt varför hon själv tycker om en viss bokblogg. Och det fick även mig att börja fundera över vad det är jag gillar hos de bokbloggar jag läser.
Jag tror att det allra första är den övergripande känslan. Jag vill känna mig välkommen på en blogg för att läsa, och ännu mer för att kommentera. Att det finns en inbjudande ton. Jag gillar att se skribenten bakom inläggen, när det blir lite personligt. Jag menar inte att jag behöver se vad som åts till middag, men jag vill gärna se ett ”jag” i texterna. Att få veta vad bokbloggaren själv tycker om böckerna eller om annat som hon skriver om. Och ja, jag skriver HON för jag läser bara kvinnliga bokbloggare av någon anledning. Det får gärna bli en ändring på det dock.
Som sagt, personligt och gärna riktiga nörderier om böcker eller annat. För min del behöver det inte bara handla om böcker. Jag behöver inte heller dela lässmaken. Många bokbloggar jag läser har en helt annan lässmak än min egen, men det tycker jag snarare berikar. Ibland får det mig faktiskt att hitta lite annat att läsa, att vidga vyerna.
Som språknörd fastnar jag så klart för språket. Jag läser många fina bokbloggar där varje inlägg är en fröjd att läsa. Sådant gillar jag. Jag gillar också när det uppdateras ofta, men det är ju enbart för min egen skull – för att alltid ha något att läsa. Och jag gillar när skribenten svarar på kommentarerna – när det blir lite dialog i kommentarsfältet.
Något som jag däremot inte gillar är när det finns listor med ”undvik de här författarna”, men sådana bloggar har jag inte sett på länge. Antingen har jag lyckats undvika dem eller så finns de inte kvar. Ett tag hamnade jag på bloggar där folk som läser t.ex. Coelho i stort sett idiotförklarades, och sådant tycker jag bara är trams. Smaken är som baken, så är det bara. Alla kan inte gilla samma litteratur och det är väl helt underbart att det är så? Det är ju det som är så roligt med alla bokbloggar. En bok älskas av någon och ratas helt av någon annan. Visst är det häftigt att man kan tycka så olika om samma bok.
För min egen del bokbloggar jag främst för mitt eget minnes skull. Som en slags läsdagbok för att minnas. Men också för att det har fått mig att tänka på böcker och läsning på ett annat sätt. När jag började blogga mars 2007 var det först en personlig blogg som sedan kom att bli personlig med bokinlägg för att senare delas upp i två delar – en bokblogg och en separat personlig. Att blogga om böcker är lite att gå tillbaka till när jag pluggade litteraturvetenskap och engelska då jag fick frossa i läsandet och diskuterandet efteråt. Det är lätt att sakna det. Att läsa en bok och sedan bara lägga den åt sidan när man egentligen vill bubbla ut sina tankar om läsningen. Då är bokbloggandet en perfekt ventil för det. Och att ha ett ställe där jag kan nörda loss om bara böcker, bokfoton eller annat bokrelaterat – så skönt.
Och sist men inte minst – jag gillar när bokbloggaren blir som en vän man hälsar på hos. När att läsa bloggen blir som att titta över på en fika hos en vän. Då är det som allra bäst.
…från vår tvådagarstripp till underbara Helsingborg. Där vankades hotellnätter med tillhörande frukost och hur underbart är det inte med hotellfrukostar så säg? Bäst av allt, alla kategorier.
Eftersom vi numera bor en hel timme längre bort från Helsingborg blev bilresan jobbigare än den brukat vara. Men vet ni, i stället för att sjunka in i mina e-böcker har jag varit en riktigt omtänksam sambo och pratat med körande sambon heeeela vägen ner och sedan heeela vägen hem. Och innan någon förskräckt utropar att va? läste du verkligen ingenting när du satt där i bilen över två timmar ner och två timmar hem? Till mitt försvar – vi åkte ner på Alla Hjärtans Dag så det hade känts rätt oromantiskt av mig att sitta där och läsa i tystnad och lämnat mannen åt sitt öde bakom ratten. Och faktiskt har jag inte läst en enda rad under hela vistelsen. Inte en enda. Det har liksom inte funnits tid, om man bortser från bilresan då, men som sagt – nope.
I morgon är sista dagen på lovet och det har blivit sorgligt lite läst. Jag läste två böcker förra helgen, men sedan har det inte blivit så mycket mer. I morgon ska jag försöka hitta lite läsro här hemma.
Sista dagen på lovet. Tur att det inte är så många veckor kvar till nästa lov…
Jag är en fegis. Jag erkänner. Och den här bokens omslag och titel har gjort att den har fått stå oläst i bokhyllan ett tag innan jag tog mod till mig att läsa den. Theorins andra böcker om ett lite mystiskt och övernaturligt Öland gjorde att jag hade vissa förväntningar (och farhågor) inför den här bokens innehåll.
Sankta Pysko är ett sjukhus där flera farliga brottslingar sitter inlåsta. På andra sidan muren ligger förskolan Gläntan, där det bland annat går barn till dessa brottslingar. Barnen förs via en sluss under jord in till själva sjukhuset där de träffar sina föräldrar i ett särskilt besöksrum. Personalen på förskolan följer med och lämnar barnen och kommer sedan tillbaka och hämtar dem. Jan Hauger har sökt platsen som förskolepedagog där och han är väldigt angelägen att få platsen. Han är övertygad om att sångerskan Alice Rami, hans stora idol, sitter på Sankta Psyko, och han tror att han genom sitt jobb på något sätt kan ta sig in till henne. Han är säker på att gången mellan förskolan och Sankta Psyko ska leda honom till henne. I jobbet ingår nämligen att ibland sova över på förskolan med de barn som tillfälligt bor där, och det är då han har chansen att ostört ta sig in i sjukhuset.
Ganska omedelbart står det klart att Jan är en man med många hemligheter. Vi får följa honom dels i nutiden, men också genom tillbakablickar i hans tidigare liv. Och det är en intressant historia som kommer fram.
För mig som är en fegis är det här perfekt läsning. Lagom spännande och inte alls så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det är mer spännande på ett bladvändare-vis. Man vill veta vad som händer och vad som har hänt tidigare. Varför han är så besatt av Alice Rami, vad som egentligen hände på hans första jobb och om han någon gång kommer att få träffa Alice. Jag sträckläste boken i ren iver över att få svar på alla frågor.
Jag känner igen Theorins berättarstil, hans förmåga att fånga miljöer och bygga upp spänningen kring den. Han är en skicklig berättare, och han får mig att sitta som på nålar inför vad som komma skall. Till slut börjar alla trådar vävas samman och man vet att en upplösning är nära. Och är det något jag är lite tveksam till är det just det lite twistade slutet. Det blir lite för mycket, tycker jag. Det är det enda lilla minus jag kan sätta på den här boken som annars är den mest spännande bok jag har läst på länge.
Gillar man spännande böcker är den här definitivt ett måste att läsa. Passar som sagt bra även till oss lite fegare läsare som föredrar lite snällare spänning. Har man läst och tyckt om Theorins Ölands-böcker om Gerlof kommer man att gilla det här också.
Läs mer om boken här.
Jag grävde fram den här boken ur mina gömmor och misstänkte att den redan hade blivit läst en gång eftersom mitt namn och årtal stod skrivet på första sidan. Men när jag väl började läsa ringde inga klockor. Jag kände inte igen mig alls i handlingen. Då är ju givetvis frågan – är det mitt minne som är dåligt eller är det boken som inte satte några spår?
Adrienne är skild sedan några år tillbaka efter att hennes man hittat en yngre kvinna. Hon tillbringar all tid med att ta hand om sina tonårsbarn och sin sjuka pappa, samtidigt som hon försöker få ekonomin att gå ihop. När hennes vän behöver hjälp att ta hand om sitt värdshus i Rodanthe över en helg tar hon chansen att komma bort. Enda gästen under helgen är Paul, en framgångsrik kirurg som har satt jobbet först i alla lägen. Så pass att hans fru ville skiljas och hans vuxna son inte vill ha kontakt med honom. De senaste månaderna har han sålt sin praktik och hus och börjat inse att hans val i livet inte varit de bästa. Under helgen rasar en storm förbi och Adrienne och Paul tillbringar helgen tillsammans med att prata och lära känna varandra. Kärlek uppstår.
I boken följer vi främst den där helgen de har tillsammans, men det finns också en berättelse som ligger en bit fram i tiden. Det är nämligen Adrienne som berättar allting för sin dotter och det är på det viset vi läsare får veta vad som hände mellan Adrienne och Paul. Och någonstans förstår vi att de inte har fått mer än den där helgen. Än i alla fall. Och var är Paul nu?
Det är en historia om kärlek, om människor som försöker hitta kärleken en andra gång i livet. Och vanligtvis brukar jag gilla Nicholas Sparks kärlekshistorier som alltid lämnar mig med antingen lycka i bröstet eller rödgråtna ögon. Den här gången blir det tyvärr varken eller. Det är ärligt talat rätt tråkigt. Inget händer och jag får ingen känsla för varken Adrienne eller Paul. Jag får ingen känsla alls för deras kärlek, som när den återberättas av Adrienne verkar så stor och omvälvande. Och därmed faller hela historien platt för mig.
Det här är definitivt inte en av Sparks bättre böcker, och därmed förstår jag också varför boken hade fallit i glömska för mig. Hade det varit det första jag läste av honom hade det kanske också blivit det sista, men som tur var är det inte så. Jag har gillat annat av honom väldigt mycket, och jag har fler olästa böcker av honom på tur som jag ser fram emot.
Hoppa över den här boken om du inte har läst något av Sparks innan. Testa hellre hans The Notebook eller Dear John.
Hans böcker brukar också bli filmatiserade och så har även den här blivit. Nights in Rodanthe med Richard Gere och Diane Lane. Ärligt talat kan jag inte ens minnas om jag sett filmen…
This is where I leave you, heter boken i original. En briljant titel som fick mig att vilja läsa på studs, innan jag fattade att det faktiskt var den här boken. Svenska titeln är inte riktigt lika klockren, men ändå bra. Över huvud taget tycker jag att hans titlar alltid lockar blicken. Det, och det faktum att han har hyllats lite överallt, fick mig att sätta upp honom på årets Boktolva. Och jag kan redan nu säga – jag kommer att läsa fler böcker av honom.
”Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans.” Den raden sammanfattar faktiskt ganska väl vad boken handlar om. När Judd ska överraska sin fru på hennes födelsedag är det i stället han som får en överraskning. För han hittar henne i sängen – med hans chef. Och vad cheesecake och ambulans har med den scenen att göra måste ni själva läsa för att få veta. En minst sagt intressant scen presenteras för läsaren.
Livet blir helt upp och ner efter den incidenten, och dessutom dör hans pappa. Hans pappas sista vilja var att hela familjen skulle sitta shiva, en judisk sorgevecka då alla vänner och bekanta kommer för att visa sin sorg. I sju dagar måste han och syskonen med respektive samlas med deras mamma i deras gamla barndomshem. Det blir minst sagt några omtumlande dagar för familjen. Och när man lever så nära inpå varandra kommer naturligtvis alla dolda hemligheter fram.
Boken beskrivs som både tragisk och komisk, och det kan jag bara hålla med om. Dessutom är den skriven på ett flödande språk med många så träffsäkra och ofta udda detaljer, vilket gör att läsningen är ett rent nöje från pärm till pärm. Den här boken botade min lästorka väldigt effektivt, för med den här i nävarna gick det inte att sluta läsa.
Det kan låta lite småtråkigt att följa en familj under en shiva, men det är precis tvärtom. Med de här karaktärerna är det inte en lugn stund. Och deras mamma är sådär härligt pinsam att jag kan förstå hur deras tonårstid måste ha varit plågsam ibland. Och om inte syskonen och mamman är nog så kommer dessutom Judds fru och hälsar på mitt under shivan. Bara för att berätta att hon är gravid – med hans barn.
Alltså, jag tokgillar den här boken. Karaktärerna, handlingen, språket, detaljerna – allt. Jonathan Tropper är definitivt en författare jag vill läsa mer av och jag har beställt två av hans andra böcker som jag ser fram emot att läsa. Om de bara är en bråkdel så bra som denna är jag mer än nöjd.
Rekommenderas!
Läs mer om boken här.
Man ska inte döma någon förrän man har gått en mil i personens skor, finns ett ordspråk som säger. Och jag tycker att det passar väldigt väl in på Ove. Det är lätt att döma Ove som en tjurig gammal gubbe, men om man vet hur hans liv har sett ut är man nog inte lika snabb i sin dömande anklagelse. Och det borde ju gälla för alla människor. Ta reda på bakgrunden innan du fäller ett omdöme om en annan människa.
Den här boken handlar om Ove, som väl alla förstår på titeln. Vi får följa Ove i nutiden, och genom tillbakablickar på hans liv får man långsamt veta alltmer om hans bakgrund och varför han är som han är och varför hans liv ser ut som det gör. Ove är en vanemänniska, och han gör samma saker dag efter dag. Han går sin inspektionsrunda i radhuslängan där han bor, kollar att allt är som det ska och allt folk följer alla regler man ska. När vi först möter honom får vi ganska snart veta att det är något som tynger honom, att han vill försöka ta livet av sig. Men varje gång han ska göra ett försök är det något eller någon som stör honom – ofta den nyinflyttade grannfamiljen där hon är höggravid och han är en klant som inte kan backa med släp.
Alltså, jag säger det redan nu. Det här är en av årets bästa böcker för min del. Redan. Den är klockren. Ove växer i mina ögon för varje sida jag läser, hans historia gör att jag får en klump i hjärtat och den nyinflyttade familjen fyller hela mig med glädje. Och deras barn. Åh, vissa scener är så snyftiga att det inte går att motstå.
Jag trodde först att det skulle vara en rolig bok, men det visade sig inte alls stämma. Det är ofta tragiskt eftersom Ove har råkat ur för både elaka människor och riktigt jobbiga händelser. Det formar honom. Och en bit in i boken är jag beredd att ge Ove titeln hjälte för att han är den han är och gör det han gör. Alla radhuskvarter borde ha en egen Ove. Han har verkligen ett hjärta ett guld, om man bara förstår honom rätt.
Har man läst Fredrik Backmans blogg känner man igen sig i hans språk och speciella sätt att uttrycka sig. Jag älskar hans lite krumeluriga beskrivningar och tycker att det passar väldigt bra i den här boken. Och jag gillar alla karaktärer så himla mycket, särskilt den nyinflyttade familjen som jag nästan önskar att jag själv bodde granne med. Mamman och Ove ihop är bara så himla rätt. Det är en så udda och så perfekt vänskap. När jag slog ihop boken satt jag och grät en skvätt och det tog en stund att samla mig och smälta berättelsen och alla fina karaktärer.
Missa inte den här pärlan – läs!
Läs mer om boken här.
Pust, pust. pust. Nu är rea-böckerna utvalda och förhandsbokade. Det blev bara från Bokus (som funkade nu) och Adlibris. På Bokia var priserna högre och på ICA Maxi fanns helt plötsligt inga böcker kvar av de jag ville ha. Nåväl, de var ändå dyrare där om jag minns rätt.
Så här blev det i alla fall, och både Mini och jag har fått så vi kan vara nöjda ett bra tag framöver. Och hörru T – om du läser det här – inför bokrean gäller det faktiskt att det inte finns några regler och inga löften gäller. Det har Monika och jag enats om. Så man får faktiskt handla precis så många böcker man vill. Det gäller för bokrean och det gäller för Bokmässan. Så är det.
Från Adlibris:
Knacka på som var på rean är en lite större version av boken som har getts ut till bokens 20-årsjubileum. Mini har egentligen redan boken hemma, men hon har rivit sönder några sidor så jag passar på att köpa en ny till henne nu till födelsedagen. Det kanske hinner bli några fler köpta av den innan hon växer ur den. Men, böcker är ju till för att användas.
Och på Bokus:
Fast den sista, Knacka på målarbok, var inte på rea. Den ska Mini få i födelsedagspresent eftersom hon älskar att måla. Och precis när jag tänkte trycka på beställa gick jag tillbaka en runda och hittade då Äta djur av Jonathan Safran Foer, en bok vars ämne jag absolut inte kunde motstå.
Så, nu är det bara att vänta då. Jag längtar redan efter att få hem paketen och få packa upp och njuta av dem. Och börja läsa…
Veckans bokstav är U. Utmaningen är att nämna en bok, en författare samt en karaktär på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om det är något vi ska testa eller strunta i.
Författare på U: Jag nämner Magnus Utvik här, för att få känna mig lite lokalpatriotisk. Jag lyssnade på hans Anna, min älskade där han själv var uppläsaren, och det är faktiskt en av få ljudböcker jag har njutit av att lyssna på. Annars somnar jag lätt till ljudböcker, tyvärr. Men hans Värnamoitiska gjorde lyssnandet så hemtrevligt att jag faktiskt njöt.
Bok på U: Så fort jag tänkte på bokstaven U dök det upp en titel direkt i huvudet – Underbar och älskad av alla av Martina Haag. Men så började jag fundera. Har jag verkligen läst den? Det var i så fall före bloggens tid så det finns inget dokumenterat som kan bevisa det. Och om jag någon gång ägt boken tvivlar jag på att den finns kvar. Men jo, jag är nästan 100 på att jag läst den. Jag vet att jag inte har sett filmen och eftersom jag tycker att det känns bekant när jag läser om den så, jo. Jo, jag har läst den. Men den har inte lämnat några bestående spår i alla fall.
Karaktär på U: Det blir en stark och modig sådan i form av Ursula i Stor i käften av Joyce Carol Oates, en bok som för övrigt rekommenderas.
Vill du vara med på utmaningen? Svara i din blogg och lämna en kommentar här så att vi kan hitta dina svar.
*malins bokblogg* 