Sanna Ehdin är en av mina stora favoriter när det gäller att hämta ny inspiration, energi och tankegångar. Hon får mig att verkligen tänka och jag lämnar hennes böcker med en känsla av kraft och positivism. De är perfekt läsning när jag känner mig trött och hängig, som nu i vinterns sista krafttag om oss. Då behövs lite ny energi. Sluta kämpa – börja leva heter boken jag läser nu.
Hon kommer dessutom till Sverige och föreläser i maj och det skulle jag gärna vilja lyssna på. Kanske i Göteborg?
Hur glad på en skala blir man av att hitta den här tidningen i brevlådan?! Mycket, mycket glad. Den här får bli min kvällsdejt tror jag minsann.
Har ni läst tidningen innan? Det här är tredje gången för min del. Hittills har jag gillat den så jag ser fram emot att läsa det här numret.
Den här boken hittade jag av en ren slump. Jag sökte egentligen efter Amanda Hellberg och då kom en massa andra liknande namn upp, bl.a. Sofia Hallberg. Jag blev nyfiken på omslaget och presentationstexten och så vips hade jag börjat läsa den. Och fastnade totalt.
Karin är 40 år och bor tillsammans med sin sambo Mats i en vacker lägenhet i Stockholm. De har varit ett par i många år, och träffades när de båda studerade samma utbildning. Sedan dess har deras liv blivit lite annorlunda mot vad Karin hade hoppats och trott. Hon, som alltid varit en toppstudent, hankar sig fram mellan jobben som Manpower erbjuder medan han har ett toppjobb inom UD och reser och är iväg hemifrån mycket. Trots att de varit tillsammans så länge är de inte gifta, något som Karin alltid velat. De har heller inte, till Karins stora sorg, lyckats bli gravida. Karin är ofta ensam hemma och sitter då ofta med sin tekopp och tittar ut från köksfönstret på livet som pågår där utanför. Hon har hamnat lite utanför livet och tillbringar mer tid med att titta på det än att leva det själv. Men så lär hon känna grannen Sabine, som är gravid och ensamstående, och ungefär samtidigt upptäcker hon att hennes fräknar bildar bokstäver. Vänskapen till Sabine och hennes fräknars budskap kommer att ändra hennes liv.
Den här boken fick jag lite ont i magen av. Huvudpersonen är så smärtsamt ensam och det finns en sådan sorg i henne som ligger där och trycker och gör henne nästan handlingsförlamad. Hon deltar inte längre i sitt eget liv, och jag blir så ledsen när hon låter livet bara flyta på utan att ställa sig upp och ryta ifrån. Något har hänt henne, det är tydligt. Något som har påverkat henne så starkt att denna en gång så högpresterande toppstudent nöjer sig med det liv hon har nu. Hennes relation med Mats är nästintill obehaglig, och den blir definitivt obehaglig under läsningens gång.
Det är stark läsning som berör och boken lever kvar i mig ett bra tag efteråt. Det är mycket snyggt skildrat med ett språk som är så skickligt välformulerat och träffsäkert. Stämningen och tonen i boken är vemodig och även om det egentligen är tung läsning flyter läsningen ändå på tack vare drivet i språket. Det är en sträckläsningsbok som inte går att släppa taget om.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om den gav mig lite ont i magen. Eller kanske just för att den gav mig ont i magen, för det betyder ju att jag var engagerad i handlingen och tog den till mig. Det är en sådan där bok när man som läsare vill hoppa in i handlingen, rycka tag i huvudpersonen och få henne att inse vad hon egentligen håller på med. Kom igen, ryck upp dig, se dig omkring. Ja, och den där Mats hade jag gärna sagt ett eller annat ord till också…
Som sagt, en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar er att läsa! Och glad blir jag när jag ser att hon kommer ut med en ny bok redan i höst, med namnet Spårvagnen. Sofia Hallberg vill jag definitivt läsa mer av.
Läs mer om boken här.
Ja herrejösses, men så är det faktiskt. Bloggen fyller hela 6 år nu i mars! Jag vet dock inte exakt när i mars eftersom jag hade städdagar härinne för 2 år sedan när jag delade upp bloggen i två delar – en bokblogg och en personlig. I början hade jag ju allt mixat i en och samma. Under städningen och flytten raderade jag en massa inlägg som jag inte ville ha kvar, och då rök faktiskt några av de allra, allra första (inget att sörja direkt…). Därför vet jag inte exakt när bloggen fyller, men att det är i mars vet jag säkert.
Så, min fundering är. Hur ska detta firas? Tävling? Utlottning? Med böcker/presentkort/hemlig låda?
Vad tycker ni?
Heja, heja! Nu är tredje boken utläst för läsmaraton mars. Det blev mycket riktigt Sonya Sones Vad min flickvän inte vet som blev tredje boken. Fast jag tycker nog att första delen Vad min vänner inte vet var snäppet bättre. Den berörde mig mer, men jag är ändå nöjd över att ha läst båda delarna så tätt inpå varandra eftersom man får svaret och avslutet i andra delen. Kan avsluta historien i huvudet. Och dessutom kan jag nu skriva upp två böcker av henne på Författarfemman, så det måste ju sägas vara en godkänd kvot av just den författaren?
Nu är frågan vilken fjärde boken ska bli. Jag är rätt seg och halvförkyld och då måste läsningen vara lätt och följsam. Jag har bläddrat i några men inte riktigt fastnat så jag får gå över bokhyllan en omgång till.
Och nu har jag en jättehög med recensioner som ska skrivas igen. För april borde jag ha tema skriva-recensionerna-så-fort-jag-har-läst-boken. Jo. Det här med att skjuta upp är bara jobbigt i längden.
Ojojoj, jag känner igen det här. När läslusten börjar dala och tröttheten är mastig i kroppen – då finns det bara en sak att göra. Jag måste greppa en ny bok, en lättläst sådan. I stället för Oates får jag ta tag i Sonya Sones Vad min flickvän inte vet. Två-årskalas i kombination med en begynnande förkylning och halsont (samt gigantiskt mycket att göra på jobbet) fick mig på fall. Jag känner för att läsa, men jag orkar knappt lyfta en bok. Inget bra tecken.
Jag tror jag tar med mig Sones ner i soffan och drar filten över mig.
En fager mö av Joyce Carol Oates blir tredje boken ut i läsmaraton mars. Hon står ju dessutom med på årets Författarfemman. Jag försöker tänka lite så nu i mars – att välja böcker utifrån utmaningarna för att kunna bocka av. Och vet ni vad jag har kommit på? Att det här med utmaningar gör att jag läser mer. Lite struktur gör det lätt att välja nästa bok och att hålla igång läsflödet. Det är roligt med utmaningar!
Nope. Det blir ingen ny bokstav i morgon. Jag får dröja med den i alla fall till på tisdag.
Efter avslutat 2-årskalas med ca 25 av de allra närmaste familjemedlemmarna inklämda i vår lilla tvåa, är jag helt slut nu. Härligt med alla dessa fina människor som kommer och firar vår underbaring. Och ännu mer härligt att se vår lilla tjej springa runt helt lycklig och busa med sin fina släkt.
Och en glad mamma kan konstatera att hon fick väldigt många fina böcker i present. Sånt gillar man, så klart. När huvudet har stillat sig av alla intryck ska jag ta fram kameran och fota dem, men i kväll är det soffhäng och läsa bok som gäller.
Eftersom Böcker A-Ö är inne i slutskedet och det är en massa krångliga bokstäver kvar som kräver en hel del tankemöda, får jag helt enkelt skjuta på det lite. Ni får hålla ut ett par dagar i spännande väntan. 🙂
I går påbörjade jag andra boken i läsmaraton mars. Valet föll på Linda Olssons Det goda inom dig, eftersom det är en författare jag riktigt har längtat efter att få läsa igen. Hon blev en mycket positiv upptäckt förra året då hon sattes upp på Boktolvan. Så bra att hon fick vara med på årets Författarfemman där ju bara favoriter finns med.
Det goda inom dig är rätt sorglig och har lite ont-i-magen-varning. Barn som far illa gör läsningen rätt så tung. Men den är bra, oerhört bra. Jag kan känna igen både stämningen och språket från hennes Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Det låter åt att det här är en ny favoritförfattare för mig. Jag ska se till att köpa hem även hennes tredje bok, för jag vill definitivt läsa mer av henne.
Vi får se om jag hinner/orkar läsa ut boken redan i dag. I dag väntar nämligen 2-årskalas för vår lilla tjej här hemma och hela tjocka släkten kommer och äter tårta hos oss. Förmiddagen ska alltså spenderas med att baka två långpanne-tårtor med sockerkaksbotten, maräng, kolakräm, grädde, lingon och blåbär. Låter gott, eller hur? I kväll lär det alltså bli sockerkoma och soffhäng. Vi får se om hjärnan orkar med att läsa bok eller inte.
Första boken klar i läsmaraton mars. Check! Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones blev den första. Riktigt bra, som väntat när det gäller henne. Och inte nog med att jag har klarat av första (av tio…) i läsmaraton – det blir också en bock på Författarfemman. Sonya Sones är ju med på den listan eftersom jag vill läsa mer av henne, och förutom den jag har läst nu har jag ytterligare en här hemma som väntar.
Så en bock på läsmaraton, en bock på Författarfemman OCH – en bock på tema bokrea den här månaden. Herrejösses vilken bra start för mina utmaningar. Jag är nöjd, mycket nöjd.
I veckans Bokbloggsjerka är frågan – Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?
Åh, jag blir ganska säkert den enda som svarar så här, eftersom det verkar vara en av de mest populära genrerna bland alla bokbloggare (och svenskar överlag?).
Jag har för länge sedan insett att jag inte står ut med att läsa deckare, och jag har för länge sedan (i alla fall någorlunda) accepterat att så är fallet. Jag tycker att de ofta är väldigt tråkiga och enformiga och handlar om samma sak. Men framför allt har jag svårt för våldet. Jag vill inte läsa om detaljerat våld, blod, elakhet och liknande. Jag vill inte ha in det i mitt sinne. Värst är det när det handlar om barn eller djur – då kan jag bli illamående och börja gråta, så illa berörd bli jag. Då läser jag mycket hellre om kärlek, vänskap, relationer och sådant som gör mig glad. Mesigt? Ja, kanske det. Men sådan är jag.
Men. Jag önskar ibland att jag kunde läsa deckare. Det verkar mysigt att följa serier som kan fortsätta i bok efter bok. Jag kan känna mig lite utanför när folk diskuterar deckare, författare och kända karaktärer och jag inte fattar ett dugg. Jag önskar att jag också kastade mig efter min favoritförfattares nya deckare för att få läsa fortsättningen.
Kompromissen är att jag försöker hitta ”snälla” deckare som inte innehåller så mycket våld eller detaljer. Som är spännande utan att vara brutala. Där jakten består mer av ett pussel av ledtrådar än detaljerade beskrivningar av mördarens tankar. Då funkar det bättre. Ännu bättre är det ju om deckaren kanske mer handlar om något helt annat, där det finns annat att fokusera på. Som att man drar in en arkeolog som hänger sig åt historiska detaljer. Då är vi inne på mina nördämnen, då kan även jag hänga med.
Jag har blivit ännu mesigare sedan jag blev mamma, så en del deckare som funkade innan dotterns ankomst skulle absolut inte funka nu. Jag har accepterat att det är så, och det är inget att sörja egentligen. Läsning ska vara en njutning, inte ett tvång. Jag har rensat ut min bokhylla och skänkt bort olästa deckare som jag vet skulle vara för våldsamma för min smak. Sambon har ibland läst en del av dem och sagt att ”nej, det är inget för dig”, och då har de i stället skänkts bort.
Så, för att hålla lite koll läser jag andras recensioner för att ha ett hum även om deckarvärlden. Ibland rycks jag med av entusiasmen och lånar hem en massa deckare för att ”nu ska jag också minsann”, men det slutar alltid med att de lämnas tillbaka olästa. Deckare funkar helt enkelt inte för mig. Jag är för mesig, det bara är så.
Mars månad är här vilket betyder nytt månadstema. Eftersom hemmet nyligen har svämmats över av nya, fina reaböcker måste det så klart bli fokus på just den högen. Tema rea-böcker i mars alltså, vilket också betyder att jag kommer att kunna bocka av från både Författarfemman och Boktolvan. Det blir också några tränings- och hälsoböcker.
Dessutom tänker jag hoppa på Bokmosters läsmaraton. Precis som henne tänker jag satsa på att läsa 10 böcker under mars månad (eller mer…). Hur det ska gå? Tja, det blir inga tegelstenar i alla fall. Och om det blir tungt tänker jag köra en massa ungdomsböcker – då brukar läsningen flöda. Jag känner för att köra ett riktigt race, att utmana mig själv och testa vad jag klarar. Andra springer maraton – jag läser maraton.
Men jag säger som Bokmoster – jag kommer säkert att behöva peppning, hejarop och stöd när jag börjar dippa och orken tryter. Då kommer jag in här och gnäller lite och så får ni stötta och peppa mig till att fortsätta. Ok? Ok. Då kör vi!
*malins bokblogg* 