När jag hade läst Vi i villa och Medicinen ville jag så klart även läsa den här. Det här är den tredje och avslutande delen i serien, och i samband med den här avslöjades också att Hans Koppel är en pseudonym för Petter Lidbeck.

Det är många personer i den här berättelsen och det tar lite tid innan jag får grepp om vem som är vem och som gör vad. Precis som i de två tidigare delarna är språket avskalat och storyn väldigt rakt på. Det kan vara det som gör det svårt att få grepp om karaktärerna.

En av karaktärerna är så klart kungen. Kungen och drottningen åker i sin bil på väg hem, med livvakterna i en bil strax bakom. Men på vägen råkar de hamna mitt i en sittdemonstration mot bilism. När demonstranterna får se vem som sitter i bilen blir de så klart lyriska. Livvakten försöker reda upp situationen som slutar med att han kopplar grepp på en tjej, vilket filmas och hamnar på youtube. Och det är det här som är själva huvudhändelsen i boken som allt kretsar kring. Vi får sedan veta livet omkring de inblandade. Livvakten, de två demonstranterna som gjorde mest väsen av sig, kungen, advokaten och åklagaren. Vi får följa med hem till kungen, den ena demonstrantens jobb på ett äldrehem osv. Alla karaktärer har på något vis någon koppling till varandra och det blir framför allt äldrehemmet som står som den gemensamma nämnaren. I slutet knyts alla trådar ihop och vi får veta vem som hör ihop med vem och på vilket sätt.

Den här boken är inte lika bra eller intressant som de tidigare. Det blir rätt anonym läsning som snabbt sköljs igenom. Mycket på grund av de många karaktärerna som gör det lite rörigt och svårt att hålla tråden. Jag gillar slutet bäst, där trådarna knyts ihop. Under läsningen är mitt största nöje att försöka lista ut vilka personer som hör ihop och på vilket sätt.

Jag läste som sagt alla delarna som e-bok. De finns i en gemensam upplaga där man kan klicka hem och få alla tre ihop. Supersmart. De passar väldigt bra som e-bok eftersom de är rätt korta och avskalade. Gemensam nämnare för hela serien är, enligt beskrivningen, att de handlar om människor som vill vara mer än de är. Jag tycker att det handlar mycket om besvikelse, att man önskar något mer och annat ut av livet. Saker blev inte som man önskat eller trott.

Har ni, liksom jag, missat de här böckerna vill jag rekommendera er att läsa dem. En trevlig och underhållande serie!

Läs mer om boken här.

När jag hade läst Vi i villa blev jag sugen på att läsa mer Koppel så jag klickade hem hela triptyken som e-bok och plöjde. Delarna är dock väldigt olika, både till form och innehåll och det är bara den första som är skriven i du-form.

Johanna är ensamstående tvåbarnsmamma och jobbar som resejournalist. Komiskt nog är just resa det sista hon har råd med. Dessutom är hon något av en hackkyckling på redaktionen, och längst ner i hierarkin. Chefen är öppet fientlig mot henne och säger rent ut att hon hoppas att hon ska säga upp sig. Hennes ex har hittat en ny och han har deras gemensamma två barn väldigt sällan. När han ska ut och resa med sin nya familj får de två barnen inte följa med. Johanna är allmänt trött på allt och alla, men har liksom tappat både ork och lust att ta tag i något. Hon känner sig konstant trött, fet och tråkig. När hon får se ett erbjudande om att testa en ny medicin nappar hon eftersom hon hoppas på att kunna spara ihop pengar till en resa med barnen. Till sin besvikelse är betalningen usel, men medicinen får en oväntad biverkning. Hela hon förändras. Hon blir tuffare, vågar säga ifrån och ta för sig och plötsligt ändras allt.

Boken beskrivs som chick-lit och det är det väl egentligen, men det är inte så jag tänker på den trots allt. Men den har definitivt alla delar. Hon börjar som svag och nedtryckt och klättrar sedan uppåt och förvandlas till en stark, självständig kvinna som vågar säga ifrån och som tror på sig själv. Det är ett klassiskt askunge-tema.

Precis som i förra boken är det en kort berättelse, men språket är inte riktigt lika avskalat. Jag gillar det här rätt enkla och avskalade som verkar vara Hans Koppel signum. Han själv kommenterar det med att hans böcker saknar ”telefonsladdsdramaturgi”. Det är rakt på helt enkelt.

Som sagt, jag gillar det här. Det är underhållande läsning och en trevlig lässtund. Och så fort jag har läst den här klickar jag hem fler böcker av Hans Koppel. Det måste väl vara bland det bästa betyg man kan få?

Läs mer om boken här.

Bokens omslag ser så tråkigt ut och titeln är heller inget som lockar. Jag hade ingen som helst lust att läsa den här boken, men så fick jag läsa ett utdrag av första sidorna och blev helt fast. Den var så udda skriven med sitt ordfattiga men ändå så träffsäkra språk. Och dessutom skriven i du-form. Den fångade mig på bara de där få sidorna och jag ville läsa vidare så jag klickade hem den i form av e-bok snabbt som attan.

Vi får följa Anders som bor med fru och barn i en villa i ett villaområde. Ganska snart förstår vi att han är rätt trött på sitt förutsägbara liv som han verkar tycka är tråkigt. Han är otrogen, och är skitskraj över att frun ska få veta det. De umgås med vänner som han egentligen inte tycker särskilt mycket om. Kort sagt är det mycket i livet som inte riktigt är som han skulle vilja. När dottern blir illa behandlad och utstött av kompisar vaknar ett uppror inom honom. Ingen av föräldrarna till barnen som är elaka mot dottern tycker att det är så mycket att prata om. Anders börjar göra små hämndaktioner, som så småningom sprider sig till att bli allt större och alltmer svåra att hålla hemliga och kontrollerade.

Det är lika roligt som det är sorgligt. Jag kan inte låta bli att skratta ibland, för vissa av hans tankar och saker som han gör är hysteriskt roliga. Men så finns det också en underton som är lite obehaglig. Han går för långt, det blir inte roligt. Han går över gränsen och när han väl har passerat den är det som om han inte kan sluta.

Det jag gillar mest med den här boken är tonen, språket, det avskalade. Det funkar väldigt väl ihop med berättelsen som målas upp. Allt är framställt som om att bo i en villa och leva Svenssonliv är lika med att vilja göra något annat, bo någon annanstans, vara någon annan. Det är mycket avundsjuka, att visa upp en lite finare sida av sin familj, låtsas att man är lite bättre. Det är väldigt mycket 40-årskris och ångest över det hela. Och som sagt – otroligt roligt ibland och lika sorgligt ibland.

Jag gillar det här. Det var helt klart underhållande läsning och jag klickade snabbt hem hela triptyken som det här är den första delen av. Även de andra två Medicinen och Kungens födelsedag sträckläste jag med stor behållning. Hans Koppel (Petter Lidbeck) kommer jag definitivt att läsa mer av.

Läs mer om boken här.