Jag har aldrig hängt på den här utmaningen tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Särskilt när det handlar om favoritomslag eftersom jag är svag för vackra omslag. Här kommer min top ten bland rätt så nyligen lästa böcker:
Den här boken är den mest populära på den här bloggen, om man ska se till statistiken i alla fall. Inlägget är faktiskt mitt mest lästa någonsin. Det är otroligt många som söker på boken och hamnar på min recension av den. Och det verkar aldrig ta slut, för det är sökningar nästan varje dag.
Träna med kettlebells av Linus Johansson är boken. En bok som jag faktiskt inte ens äger, men ständigt tänker att jag borde äga. En riktigt bra träningsbok för en lika rolig träningsform. Har ni fortfarande inte testat kettlebells så tycker jag att ni ska göra det. Hur kul som helst!
Just nu är jag så himla trött på det här med att vara sjuk. Jag kan det här nu. Det räcker nu tack. I morgon ska jag gå till jobbet med bara ett fungerande öra, hosta och en obeskrivlig trötthet. Och visst, jag är väl bättre nu, men långt ifrån bra.
De där lite mer djuplodande inlägget lär nog dröja ett tag till. I stället skickar jag med er ett visdoms ord (från någon annan) och en önskan om att nästa vecka ska bli en mycket bättre (läs-)vecka.
Hennes debut Kaninhjärta var en sådan där bok som jag bara ville läsa. Dels för att omslaget och titeln lockade, men också för alla positiva lovord som östes över den här och var. Men så lånade jag den och fastnade och lämnade tillbaka den oläst. Först tredje gången gillt funkade det, dock efter en lite motig början. Men då älskade jag den i gengäld. Vis av den erfarenheten tog jag tag i Fågelbarn med stor förväntan och iver.
Här möter vi Hanna, som också var en av bikaraktärerna i Kaninhjärta. Men i den här boken är hon huvudperson, och vi får följa henne och hennes familj som består av mamma och pappa och två bröder. Vi får tidigt veta att den ena brodern, Samuel, dog i tidig ålder, och att den andre brodern, Jens, är våldsam och okontrollerad. Med parallella spår från nutid och dåtid rullas den tragiska historien långsamt upp. Vi får veta hur Samuel dog, hur föräldrarna tog det och hur Jens blev alltmer våldsam och beräknande i sina handlingar. Och så Hanna mitt i allt, med sin ”gåva” som inte alltid uppskattas av omgivningen.
Jag gillar den här boken väldigt, väldigt mycket. När jag hade tagit mig igenom den första biten, där det kändes som om jag inte fattade någonting, fastnade jag för både historien och karaktärerna. Det är sträckläsning på hög nivå, när man inte vill eller kan lägga ner boken utan bara vill läsa vidare och få svar på alla frågor.
Den har beskrivits som en blandning mellan thriller, deckare och skräck och det låter kanske konstigt, men det funkar. Alla delar passar ihop och särskilt Hanna som person tar jag till mig. Jag är glad att det är just hon som fick en egen bok att berätta sig historia i, för hon väckte min nyfikenhet i Kaninhjärta. Det är spännande läsning, och ibland lite obehagligt.
Det här är min favorit av de båda böckerna, för att själva historien verkligen biter tag i mig och går in under huden. Samma sak med karaktärerna, och då särskilt Hanna, som känns så otroligt välgjorda och levande.
Ett hett tips är att läsa båda böckerna, så klart. Man behöver inte läsa dem i ordning eftersom de inte bygger på varandra mer än att Hanna råkar vara med i båda. Perfekt läsning i hängmattan när det börjar bli lite mörkt och småläskigt ute.
Läs mer om boken här.
Jag ljög visst lite i mitt förra inlägg. Jag klarade inte alls en hel dag utan en enda läst rad. I stället hann jag knappt skriva de där raderna förrän jag började fundera på om jag inte skulle ta och läsa något…
Valet föll på Emmy Abrahamsons nya Stjäla the show (som kom i brevlådan i dag), fortsättningen av Augustprisnominerade Only väg is upp som jag läste tidigare i år. Och hittills är det mycket trevligt att återigen få möta Filippa och hennes värld. Sådär fredagsmysigt som bara en viss typ av böcker kan ge.
För första dagen på länge har jag inte läst en enda rad. Mannen är ute i skogen någonstans och dottern ligger och sover och här sitter jag med en hel kväll framför mig. Och det blir nog varken bok eller tidning i dag.
Tror minsann det får bli en kväll framför tv:n. Det var länge sedan.
Kom ihåg att jag faktiskt var på jobbet i dag för första gången på *räknar på fingrarna* 9 dagar. Sådant kan man ju bli trött av…
Den här boken vann jag när jag var på Stora Bloggdagen i Stockholm. Gissa om jag blev glad för det? Redan omslaget skvallrar ju om att det här är en vacker bok att njuta och inspireras av.
För njutning är det. Boken är sprängfylld med vackra foton av Magdalena Björnsdotter, varvat med recept som är to die for. Om man inte blir sugen på att äta, baka, laga mat eller åka till Smultrongården när man har läst den här – ja, då vet jag inte vad som skulle kunna locka. För det finns en hel massa gott här. Jag blev extremt sugen på att sätta igång och baka med en gång för att få testa om det smakar lika gott som det ser ut. Det kommer garanterat att bli användning av den här bokens recept i sommar.
Boken är upplagd så att den följer årstiderna, och förutom recept finns också text om livet kring Smultrongården. Det är en bok att inspireras av, att följa under året både genom foton och recept. Det är inte bara bakrecept, utan det finns även en hel del mat. Och för min del som har fotografering som hobby, stannar blicken på de stämningsfulla fotona.
Smultrongården är ett café och inredningsbutik i hemmamiljö. Jag har aldrig hört talas om det tidigare, men blir helt klart sugen på ett besök. Om det bara hade legat lite närmare… Det är lite långt bort för min del för att bara åka och ta en fika. Kanske någon gång i framtiden om vägarna bär åt det hållet.
Den här boken skulle jag rekommendera vidare till alla som är intresserade av just att baka och laga mat, men den passar också väldigt fint som presentbok. Som inflyttningspresent, till Mors dag eller födelsedag kanske?
Läs mer om boken här. Och när jag kollade på förlagets sida såg jag att det även kommer en vintrigare variant redan i oktober. Den ska jag komma ihåg att kolla upp senare i höst.
I dag är det onsdag, så gissa var jag har varit? Om än febrig, hängig och med dimmig blick. Men en liten sväng orkade jag i alla fall, och sedan direkt hem och sova.
Åh vad roligt! Titta vad som låg i min brevlåda i dag. Tack snälla Läsresan för det!
I går läste jag, och läste ut, Marie Hermansons Musselstranden. En bok jag självklart sett tidigare men alltid dissat som ”det är inget för mig”. Men så fick jag tips om den när jag bad er om boktips i samband med en tävling, och eftersom det handlade om just favoritböcker som den nämndes som, blev jag nyfiken. Hade jag kanske missat en eventuell pärla?
Ja, det hade jag. För herrejösses så bra den var! Jag slukade den i ett nafs. Och kände direkt att jag måste läsa mer av författaren. Och i samma sekund jag tänkte det kom jag på att jag faktiskt har en av hennes böcker, men att det kan ha varit så att den strök med i förra årets stora utrensningar. För att jag tänkte ”det är inget för mig”.
Hur många fler böcker har jag gått miste om för att jag inte trott att de var något för mig? För att jag inte har tagit mig utanför den där bekvämlighetszonen och vågat testa något annorlunda? För att jag inte tagit till mig av någon annans tips om favoritbok man bara måste läsa?
Jag måste bli ännu bättre på att vidga mina vyer och testa sådant jag inte tror mig gilla. Inte dissa innan jag har testat. Våga testa, våga ge en chans, våga lyssna på tips, våga välja annorlunda. Hur svårt kan det vara? Tydligen jättesvårt.
För ett tag sedan fick ju ni tipsa om era favoriter, och den listan finns numera i min iPhone. Ständigt tillgänglig om inspirationen tryter. När jag var på bibblan för ett tag föll blicken på den här boken, som jag kom ihåg fanns med bland alla fina tips. Marie Hermansons Musselstranden. Jag har inte kommit så långt än, men det jag har läst har känts väldigt givande. Det kan nog bli bra det här. Tack för tipset!
De här böckerna är numera utlästa och bara väntar på att få en recension om sig skriven.
Så går det när man bara skjuter upp saker. Att jag aldrig lär mig. Nåväl, snart får ni hela 11 (!) bokrecensioner att ta del av här på bloggen. Genom att lägga upp alla så här i ett inlägg måste jag ju pusha mig att ta tag i det så jag inte får skämmas över att de aldrig kommer. Så, hörni, om ni fortfarande inte har sett en enda recension innan den här veckan är slut – kan ni påminna mig och kanske skälla lite på mig då? 😉
Jodå, det finns en fördel med att ligga hemma sjuk flera dagar. En enda, vill jag påpeka. Det är att man kan läsa massor, timme ut och timme in. Det susar för mycket i huvudet för att jag ska orka titta på tv eller film, men att läsa går bra. Så jag har fått en hel massa böcker lästa de här dagarna. Och eftersom febern är kvar (har nog halsfluss) blir det att stanna hemma från jobbet i morgon och därmed läsa ännu mer.
Och när susandet i huvudet är borta kommer jag att kunna erbjuda er en hel radda recensioner på både bra, spännande och vackra böcker. Inte helt fel va?
Är det någon gång som jag är glad över att ha två fulla bokhyllor med bara olästa böcker så är det nu.
Självklart lyckades både dottern och jag bli sjuka, nu när vi hade flera dagars ledighet att se fram emot. Hon är i och för sig extremt pigg trots sin feber, förutom lite gnäll. Värre är det med hennes mamma som låg och feberyrade hela dagen i går. Men medan jag låg där och yrade, sprang hon runt och lekte som vanligt. Och då hade vi egentligen samma temperatur båda två.
I går blev det därför absolut inget läst på engelska. Herrejösses, inte orkar jag med ett annat språk när jag knappt kan komma upp ur sängen. Det blev i stället läsning i den ljuvliga boken jag vann, samt en massa inredningstidningar. Perfekt för en feberyr hjärna. På kvällen gick i alla fall febern äntligen ner och jag började känna mig som en människa igen, och då var det dags att välja en annan, dock fortfarande lättläst, bok. Valet föll på Elly Griffiths och fjärde delen med Ruth; Huset vid havets slut. I dag är det alltså Ruth och jag som ska hänga i soffan. Det är nog rätt lagom läsning och sysselsättning att roa sig med när man är för trött för att orka ta sig ut. Och så kan jag ju somna när jag känner att jag behöver det.
Det här var definitivt inte den typ av ledighet jag hade sett fram emot. Det där med träning, ut och springa, ut och fota, ut och mysa med familjen – det kan jag glömma. I stället blir det alltså soffan och en bok som gäller för min del. Det är i och för sig inte dumt det heller, men just nu är jag både ledsen och arg över att gå och bli sjuk nu. Det är för sjutton gubbar maj, inte ska man väl behöva stå ut med influensa då?
I veckans Bokbloggsjerka är frågan: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?
Mitt svar blir att jag inte har någon författare vars böcker jag måste läsa på studs. Jag väntar lika gärna på översättningen. Däremot spelar det inte så stor roll om jag läser på engelska eller svenska, det där är mer än slump om det råkar bli på originalspråk. Jag skulle kunna läsa på spanska eller tyska också, och just Gabriel García Marquez Krönika om ett förebådat dödsfall läste jag både på svenska och spanska för att vara säker på att jag förstod allt. Det var lääänge sedan jag läste något på tyska dock, men det hade varit kul att testa igen.
Frågan kommer väldigt lämpligt just nu eftersom maj är engelsk månad här på bloggen. Sanningen är nämligen att jag har blivit lite bekväm med att bara läsa på svenska.
Det är så skönt för hjärnan på något vis. För att utmana mig själv har jag därför en engelsk månad, för att läsa mer på engelska. Jag kan ju engelska, utan problem, så det är inte där problemet ligger. Jag tror att jag blev bekväm redan efter att jag hade läst engelska på universitetet. När jag var färdig med all litteratur kändes det som godis för hjärnan att läsa på svenska, och efter det har bekvämligheten suttit i.
Om det är finare att läsa på originalspråk? Äh, sådant bryr jag mig inte om. Däremot kan jag tycka att det är intressant att ibland läsa på originalspråk för att se författarens ”riktiga” språk. Och när det gäller t.ex. min favorit Sarah Dessen misstänker jag att hennes första böcker inte kommer att översättas, och därför tänker jag se till att läsa de första i originalspråk. Annars lär jag inte få läsa dem alls.
Det här blir visst ett både rörigt och osammanhängande svar, men jag skyller det på att jag just nu ligger hemma i influensa och knappt vet upp eller ner.
*malins bokblogg* 
