Jag har aldrig läst den här boken, men däremot har jag lyssnat på Radioteatern som den är baserad på. Om vi har lyckats få datumet rätt gick den 1989, och jag minns det faktiskt hur väl som helst. Jag tyckte att den var både läskig och spännande, särskilt det där med damen i telefonen. Det kan vara den enda radioteater jag någonsin lyssnat på, för jag kan inte minnas några fler. Anledningen till att jag lyssnade på denna borde ha varit att den helt enkelt var på hemma hos farmor. Hon hade alltid radion på, och det måste ha varit där jag hörde och följde den. Om den gick under sommaren befann jag mig då i hennes och farfars sommarstuga i Halmstad.

Eftersom jag förra året läste hennes Agnes Cecilia – en sällsam historia, blev jag nyfiken när jag såg den här på bibblan. Jag har som sagt aldrig läst den innan, bara lyssnat. Boken utspelar sig i fiktiva Ringaryd i Småland och huvudpersonerna är tonåringarna Jonas, Annika och David som under sommarlovet ska vattna blommorna i Selanderska gården. Väl där kan de inte låta bli att undersöka stället, som har anor från 1700-talet. Uppe på vinden, under golvet, hittar de gömda brev från Emelie som bodde där under 1700-talet. I breven kan de följa hennes kärlek till Andreas som var Carl von Linnés lärjunge och följde med på resor ut i världen. På en sådan resa tog han bl.a. med fröna till en av de blommor de nu vattnar, samt en egyptisk staty. Ungdomarna kan inte låta bli att börja leta efter statyn, men frågorna är många. Dessutom ringer det med jämna mellanrum en gammal dam som vill spela schack via telefon. Mystiska viskningar på en bandspelare, mystiska människor som smyger runt i huset och letar efter något, ledtrådar som leder både hit och dit och en blomma som verkar leva ett eget liv. Det är några av ingredienserna i denna spök- och spänningshistoria.

Jag känner igen mycket när jag läser boken, förvånansvärt många detaljer. Radioteatern måste ha gjort stort intryck på den då 12-åriga Malin. Och jag läser med små rysningar utmed ryggraden och med den där skräckblandade förtjusningen som lite läskiga och spökliga böcker kan ge. Och när den gamla damen ringer kan jag fortfarande komma ihåg hennes röst. Hua…

Det är spännande och underhållande läsning, med ett undantag. Ett tag blir det alldeles för mycket brevläsning. Och jag som inte gillar just brev i böcker då de bromsar farten, tappar intresset och måste lägga boken på paus ett tag. Vid nästa läsning skummade jag helt enkelt igenom den biten för att komma fram till mer tempo. Det var ett bra val, för jag ville ju veta slutet som jag av någon anledning faktiskt inte kom ihåg.

Maria Gripes språk är smått fantastiskt, och jag älskar de lite ålderdomliga uttrycken. Hennes språk bidrar med en ännu större njutning av läsningen. Jag önskar att hennes böcker kunde hitta sin plats hos dagens ungdomar, men jag har hört att det tyvärr inte är så. Är det språket som stör? Det är ju ganska ovanligt, och som sagt rätt ålderdomligt. Det kanske är det som gör att böckerna känns så främmande att läsa. Det är synd, för det är en guldgruva som bara försvinner i så fall.

För egen del skulle jag så himla gärna vilja lyssna på radioversion igen. Lite rädd för det är jag dock, eftersom jag inte vill förstöra en av min barndoms starkaste litterära upplevelser. Tänk om den inte håller för en omlyssning?

Tips! Finns att låna som e-bok.

Läs mer om boken här.