Den här boken är en fristående fortsättning på Under två timmar som jag läste nyligen. Då fick vi följa Staffan men den här gången får vi även följa hans fru Anna.

Anna har varit deprimerad det senaste året och har svårt att hitta meningen med livet. Staffan vill renovera deras kök men hon känner att det är sådant slöseri. På en tågresa lär hon känna Frida som bor i en ekoby där de odlar och sköter allt gemensamt och försöker leva i harmoni med moder jord så mycket som möjligt. När tåget blir ståendes erbjuds hon att sova över hos Frida och efter en natt i byn känner hon att det är det här hon vill med livet. När ett torp blir till salu övertygar hon Staffan att flytta dit med familjen på prov ett år. Han går motvilligt med på det men väl på plats blir det tydligt att de drar åt olika håll.

I den här boken ligger fokus på deras relation, eller snarare bristen på den. De har svårt att kommunicera och vill olika saker i livet. I förra boken hade Staffan ångest över det mesta och det smittade av sig även på mig. I den här boken är det Anna som ifrågasätter allt och jag har svårt att känna sympati för henne. Hon säger det själv också, att hon ju har allt egentligen. Hon gör det onödigt svårt för sig.

Utan att spoila något tyckte jag inte om slutet. Jag slog igen boken med en ledsen känsla i magen, över att det gick som det gjorde. Det här är verkligen en samtidsroman, om relationer och klimatångest. Sammanfattningsvis trevlig läsning, men med ett annat slut hade den hoppat upp en nivå för min del.