Nu har jag kommit fram till den tredje delen i Ruth Galloway-serien. Jag gick tillbaka till min gamla recensioner av böckerna för att jämföra mina intryck då och nu. Det visade sig att förra gången jag läste var jag väldigt förtjust i första och tredje delen medan den andra inte riktigt höll måttet. Den här gången tycker jag i stället att första och andra delen är fantastisk läsning medan den här tredje är lite seg.

”Ruth Galloway har precis börjat jobba igen efter föräldraledigheten och kämpar för att få ihop vardagen med arbete och barn. Och när man i det lilla samhället Broughton Sea’s End hittar benen efter sex döda män i en grotta på stranden, kallas Ruth omedelbart till platsen.

När Ruth daterar benen till tiden för andra världskriget riskerar samtidigt en gammal välbevarad hemlighet att avslöjas. Och när en tysk journalist plötsligt mördas inser Ruth och kommissarie Nelson att det fortfarande finns människor som är villiga att döda för att sanningen inte skall komma fram. Ju fler ledtrådar polisen finner, desto mer komplicerad ter sig sanningen. Vad är Projekt Lucifer och vad vet familjen som är bosatt i det stora huset vid havets slut, om det som hände för sextio år sedan?”

Den här delen innehåller inte lika mycket arkeologi som de tidigare delarna. Här handlar det om ett mer nutida fall, och ja jag låter precis som en arkeolog när jag kallar det nutida. Jag föredrar helt klart när Ruth får jobba med mer riktig arkeologi, när det historiska ges stor plats i boken. Så är det inte den här gången och då blir mitt intresse lite svalare.

Om arkeologin sviker gör däremot inte relationerna det. Här både fördjupas och påbörjas flera relationer och det är arkeologin och relationerna jag tycker mest om med serien.

Eftersom jag har läst 13 delar av den här serien känner jag karaktärerna väl och jag skrattar när Nelson grymtar surt över något eller när han levererar någon butter replik. Jag känner honom, jag vet att han egentligen är snäll men kan uppfattas som lite tvär. Och Ruth, kära Ruth. Det är som att få hänga med en saknad bästa vän igen.

Jag fortsätter mitt projekt med att läsa om min favoritserie om Ruth Galloway och har nu kommit fram till den andra delen som jag plöjde snabbt.

”Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?”

Även denna del ger stort utrymme för arkeologi och historia och det är både intressant och spännande på samma gång. Ruth och Nelson var självklara huvudkaraktärer i första boken men nu får Cathbad större utrymme, och han återkommer ju mycket i framtida delar i serien.

Det enda jag inte gillar med den här serien är Ruths konstanta tankar om sin vikt, och det minns jag att jag reagerade på redan förra gången jag läste. Hennes fokus på vikt förekommer tyvärr lite väl frekvent i flera delar, men i de nyare delarna har hon släppt det.

Jag tycker väldigt mycket om miljöbeskrivningarna i den här serien och jag kan nästan känna det som om jag är där. I den här boken fanns det också en känsla av mystik kring miljön och det gillar jag verkligen. Det påminner lite om Johan Theorins Ölandsserie.

Trots att jag alltid sagt att detta är min favoritserie blir jag ändå positivt överraskad när jag nu läser om. Jag brukar inte läsa om böcker och var nog lite orolig att jag inte skulle gilla lika mycket, men det är snarare tvärtom. Jag gillar serien ännu mer den här gången. Kanske för att jag nu vet i vilken riktning karaktärerna kommer att utvecklas under seriens gång.