
Det här är en så otroligt fint och ömsint berättad historia om vänskap, gemenskap och livet i en småstad. Jag trodde aldrig att en bok om ett gäng äldre herrar skulle kunna få mig så intresserad, men det var precis vad den här boken lyckades med.
Huvudpersonen Magnus blir sjukskriven pga ryggproblem och vi får följa med i hans vardag med en utsliten kropp, funderingar över livets gång, vänskapen med Kenneth och de andra gubbarna samt livet i det lilla samhället där alla känner alla. Den största behållningen med boken är språket som har en så vacker dialektal inramning både i ord och grammatik och jag kommer på mig själv att vilja läsa högt ibland för att höra melodin.
Det är ofta ganska vemodigt, både i hans besvär med den nya tillvaron av sjukskrivning och den jobbiga värken men också i hans funderingar både över hur livet blev och hur det inte blev. Samtidigt finns det ett spirande hopp om hur livet kanske blir efter den efterlängtade operationen, och kanske finns det också hopp om att hitta kärleken som han så längtar efter?
Det är en långsamt berättad bok fylld med vardagssysslor som vi alla gör men knappt tänker på, och jag läste den i omgångar för det här är inte en bok att snabbläsa. Kanske blev den lite väl långsam ibland, men jag förlåter det för det var sammantaget en så fin läsupplevelse. Jag älskade miljön, språket och den varma skildringen av vänskap samt igenkänningen av hur det är att leva i ett mindre samhälle.













