
Johan Theorin är en mästare på att berätta, både skriftligt och muntligt. Jag älskar hans berättarstil, hans sätt att väva in miljön som en naturlig del i berättelsen och hur han bygger upp spänningen. I de första delarna av hans Ölandsserie fanns det stråk av övernaturlighet, som ett drag som gav känslan av ”kanske att det skulle kunna vara …” och jag älskade det. När han återupptog den här serien för ett par år sedan var det draget tyvärr borta, så gissa om jag blev exalterad över den här bokens beskrivning som en spökhistoria. Oh my, mina förväntningar.
Jag lyssnade på Johan Theorin på bokmässan när han pratade om boken och varför han valt att skriva en spökhistoria. Boken beskrivs som en blandning av thriller och spökhistoria och jag kan bara instämma. Den utspelar sig i Smålands djupa skogar, vid en övergiven stugby. Under Allhelgonahelgen kommer några personer tillbringa helgen just där. Det är Pernilla som alltid kommer denna helg, som tillbringade tid där som tonåring. Ranja, som får i uppdrag av sin chef att kolla till hans äldre släkting som bor i närheten. Där finns också ett gäng rånare som gömmer sig där efter ett stort rån.
Jag läste boken under vårt läsretreat och man kan väl säga att knackningar har en central del i handlingen och det sjuka är att någon knackade på dörren till mitt hotellrum på natten. Mitt hjärta stannade av rädsla en stund … 🫠
Jag tyckte otroligt mycket om den här boken. Det där med att inte riktigt veta, att hjärnan fick fundera över vad som egentligen hände och över personerna i boken. Det var spännande, ibland lite kusligt och jag älskade att få läsa en riktigt härlig spökhistoria. Att den utspelar sig i mina älskade småländska skogar tillförde en extra dimension och även att gamla sägner och tro fick komma till liv.
Jag vill läsa mer sådant här av Johan Theorin. Det är så här han är som allra bäst. ❤️










