
Jag är väl nästan sist med att läsa den här, men när det står årets bästa kriminalroman på en bok känns den inte så lockande för min del. Det är ju det där med kriminal och deckare…
Men, efter att ha utnämnts som nominerad till Årets bok och hyllad av precis alla fick den följa med mig till Spanien. Och vilken tur!
Bokens handling fokuserar kring en flickas försvinnande. För tre år sedan försvann 17-åriga Lina när hon väntade på bussen. Hennes pappa Lelle kör runt under de ljusa sommarnätterna för att fortsätta letandet utmed Silvervägen. När Meja flyttar med sin mamma till Glimmersträsk korsas deras vägar. Ytterligare en flicka försvinner och folk blir oroliga och rädda för att gå ensamma. Meja lever med en minst sagt otrygg mamma och Lelle känner ett band och ett ansvar för henne. Han vill se till att hon är trygg och håller ögonen på henne.
Det bästa med den här boken är miljöbeskrivningarna och stämningen som byggs upp och går som en röd tråd. Det är spännande och underhållande läsning, även om det också är tungt med tanke på att det handlar om försvunna tonårsflickor. Jag får lite ont i magen ibland och Lelles sorg går rakt in i hjärtat. Det är varje förälders stora mardröm. Min 4-åring försvann inne i en affär i dag och de minuter innan vi hittade honom hann jag måla upp massa scenarior. Okänt land, okänt språk – jag fick panik innan han var i min famn igen. Och tänk då 3 år av ovisshet. Jag har full förståelse för att Lelle aldrig slutar leta, att han inte klarar att ge upp hoppet.
En mycket stark och oerhört välskriven bok med en tung och gripande berättelse. Det skulle inte förvåna mig alls om den här vinner Årets bok, säger jag utan att ha läst någon av de andra. Men min röst får den i alla fall.







































