Etthundra mil av Jojo Moyes

  
Den här boken har hållit mig vaken många kvällar, långt efter att nattlampan borde ha varit släckt. Och när jag väl tvingat mig att slå igen boken för att sova, då har jag legat där och fortsatt tänka på boken och vad som ska hända härnäst.

Storyn är egentligen ganska enkel och ja, visst är den förutsägbar. Men sättet Jojo Moyes berättar den på gör att den fängslar en. Vi får möta Jess som har två jobb för att kunna försörja sina två barn, och de får ändå vända på varenda krona. Hon är mamma till mattegeniet Tanzie som blir erbjuden stipendium för att börja på en privatskola där hennes otroliga talang kan få blomma ut. Men den lilla del som de måste betala själva är fortfarande en astronomisk summa för dem. När de blir tipsade om en matteolympiad där vinstsumman är 5000 pund inser Jess att de bara måste ta sig dit. Till  Skottland. Etthundra mil bort. 

Lösningen kommer med miljonären Ed som sitter i en väldig knipa själv. I ett svagt ögonblick erbjuder han sig att köra dem hela vägen. Tillsammans med Ed beger sig alltså Jess med dottern Tanzie, styvsonen Nicky och hunden Norman av på en resa som blir långt ifrån problemfri. Tanzie blir lätt åksjuk och de tvingas köra i 65 km/h. Man kan säga att de hinner umgås en hel del under resan. 

Det låter ju inte så spännande, men det här är en bok där man blir lätt förälskad i de härliga karaktärerna. Precis som det brukar vara i Jojo Moyes böcker. Jag hade en enorm book hangover när jag slog igen boken för jag kände mig inte alls redo att släppa mina nyfunna vänner. 

Det här är verkligen en feel good-bok. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna. Jojo Moyes är definitivt en av mina favoritförfattare och med den här boken håller hon kvar den titeln. Så, ett boktips nu när vintern vägrar släppa taget om oss. Läs! 

När man vinner en signerad bok

  
Jag som aldrig brukar vinna, har den senaste tiden blivit en fena på att vinna böcker. I måndags, när jag hade en sådan där riktig deppdag, fick jag veta att jag vunnit Månpockets tävling. Yay! 

Nu ligger De försvunna här hemma i bokhyllan och väntar på att bli läst, signerad av Caroline Eriksson dessutom. Jag har läst många positiva omdömen om den så jag är förväntansfull. Men också lite skraj för den verkar lite läskig?

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

  
Linda Olssons böcker bör läsas i större delar åt gången för att verkligen komma till sin rätt. Det är en speciell stämning i hennes böcker, berättade med ett lika speciellt språk och det är just det som är så typiskt för hennes berättarstil, och det är också det som jag har tyckt så mycket om. Hon har varit lite av en favoritförfattare och jag har sparat på den här boken just av den anledningen. Tyvärr tror jag att jag förstörde den eftersom jag har pluttläst för mycket. Det har blivit några sidor då och då, för lite för att kunna sjunka in i den och för lite för att fånga stämningen. 

I den här boken möter vi tre grannar som endast har gemensamt att de bor i samma hus. Deras vägar korsas när Elias får ett paket som egentligen skulle till Elisabeth. Han går upp och ringer på, men hon öppnar inte så han ropar i brevinkastet att han ställer paketet utanför. Han har tidigare bara fått en snabb skymt av henne när hon flyttade in. Hon gömmer sig i sin lägenhet och går aldrig ut, men när Elias lämnat paketet går hon senare ner och lämnar en bok utanför hans dörr, som ett tack. Och där någonstans börjar deras vänskap. 

Ovanför Elias bor Otto, en änkeman som Elias brukar gå upp till för att äta middag med. Han brukar hjälpa Elias att läsa eftersom han har svårt med det. Snart får även han kontakt med Elisabeth och en vänskap växer fram mellan dem. 

Temat och stilen påminner väldigt mycket om hennes tidigare böcker och allt är egentligt upplagt för att bli en ny favorit hos mig. Men så blir det inte. Jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna, förstår mig inte alls på dem och bryr mig inte om dem. Jag förstår inte alls varför Elisabeth är så knäckt av det som hänt, varför hon måste gömma sig i en lägenhet och aldrig gå ut. Och slutet? Vad hände? Jag läste sista sidan flera gånger för att förstå. Men nej, tyvärr. 

Jag vet inte om det var jag själv som förstörde boken, med mitt pluttläsande. Jag har bara läst positiva omdömen av den så det kanske är så. Som alltid när jag är besviken på en favorit känner jag mig lite snuvad på en fin läsupplevelse. 

Det är något som inte stämmer av Martina Haag

  
Jag brukar inte kunna lyssna på ljudbok. Det slutar alltid med att jag somnar inom 5 minuter. Och om jag testar att lyssna när jag promenerar slutar det med att jag går 1 timme utan att ha hört ett enda ord.

Trots det bestämde jag mig för att just lyssna på den här boken. Jag testade Nextory i en månad lagom till att vi skulle åka till Australien och jag tänkte att just ljudbok vore bra att ha till flyget. Nu blev det inte så att jag lyssnade på flyget. Vår 1-åring krävde liksom total uppmärksamhet under hela 21 timmarsresan. Puh… I stället lyssnade jag på kvällarna innan läggdags. Det var bara ca 4 timmar, så det var en rätt kort ljudbok. Perfekt för mig som har lite svårt för ljudbok.

Det är Martina Haag själv som läser och det gjorde upplevelsen än mer drabbande. För den här boken är just det. Den är smärtsamt stark och jag behövde ta den i små bitar för att andas lite mellan lyssningarna. Den ruskade verkligen om mig och gjorde mig både arg och ledsen på samma gång. 

Jag tror knappast någon kan ha missat den otroligt uppmärksammade skilsmässan mellan Martina och Erik Haag. Jag vet inte hur mycket som är verklighet i den här boken, men det är ju svårt att läsa den utan att känna att man läser om den riktiga skilsmässan. Särskilt som Anders i boken säger till Petra att hon ju kan skriva en bok om allt det här, att han är helt ok med det. 

I boken är det som sagt Petra och Anders det handlar om. Vi får följa Petra i nutid när hon drar till en avlägsen fjällstuga för att jobba som fjällvärd och samtidigt skriva en bok om sin skilsmässa. Parallellt med det får vi följa skilsmässan, hur det startade med en misstanke och slutade med vetskapen om att han varit otrogen och senare lämnar familjen. Vi får följa Petras kamp för att helt enkelt överleva smärtan, att ta sig tillbaka till livet igen. Det är en brutal och ärlig skildring.

Läs, eller lyssna, men missa inte den här boken. Det är ganska långt ifrån hur Martina Haags böcker brukar vara, men den är samtidigt bland det bästa hon har skrivit.

Läser just nu

  
Det ligger två böcker på min sänghylla för tillfället. Linda Olsson är en stor favorit och jag började förväntansfullt läsa I skymningen sjunger koltrasten. Men så fick jag hem Jojo Moyes Etthundra mil och genast fick jag beslutsångest. Den förstnämnda är lite deppig att läsa och egentligen inte alls rätt sinnesstämning just nu, så det blir kanske en pausfågel där för att ta tag i Moyes i stället. Hon brukar ju leverera, i alla fall allt som jag läst hittills. 

Någon som läst och gillat?

Arvet efter dig av Jojo Moyes

  
Ingen kan väl ha missat Jojo Moyes succébok Livet efter dig. Här kommer fortsättningen, här får vi veta hur det gick sen. Och när jag hörde talas om den här boken var det ett absolut måste att läsa den. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka minska ner på antalet ägodelar här hemma, däribland även böcker, försöker jag numera att låna flitigt via Bokbussen. Enda nackdelen med det är ju att man ibland får vänta länge på de där riktiga godbitarna, de där allra mest populära böckerna. Men, som man säger – den som väntar på något gott…

Det är inte riktigt rättvist att jämföra den här boken med sin föregångare eftersom de är så olika. Grejen med den här är ju att man får veta vad som hände efteråt, hur alla gick vidare efter Will. Främst får vi följa Lou och hennes kamp att återigen hitta mening i livet, att gå vidare efter Lou. Hon lovade Will att gå vidare, att leva sitt liv fullt ut, men det är lättare sagt än gjort. 

Jag kan så känna igen mig i hennes tankar, i skuldkänslorna att vara den son lever vidare. Hur mycket kan man gå vidare utan att det verkar som om man glömt? Samtidigt är det lika svårt åt andra hållet – att folk förväntar sig att man ska sluta sörja så intensivt, att man måste rycka upp sig och gå vidare. Och sorgen den kan slå till när man minst anar det. 

Den här boken är så himla fin, främst tack vare Jojo Moyes skicklighet att skildra personer som man tycker om, som man fastnar för och vill följa. Lou är så himla rolig, mitt i all sorg, och hennes familj likaså. Jag gillar mamman lite extra mycket, och hennes uppror mot sin tillvaro. Det här är en bok där det är karaktärena som står i centrum, inte själva storyn. Det är absolut inte samma drama som i första boken, men det är inte heller meningen. 

Så, är det här lika bra? Ja, jag tycker nog det. Nästan i alla fall. Om jag skulle sätta betyg skulle den här hamna snäppet under eftersom den första var så otroligt drabbande. Den här rör inte om på samma sätt men den gav ändå några kvällar av total läsro, och jag längtade efter att få dyka in i den mellan läsningarna. Har man läst den första delen är det snudd på ett måste att läsa även den här. Och jag kan faktiskt inte låta bli att önska ännu en fortsättning. 

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

  Hon har gjort det igen. Fått mig att leva mig in i sin berättelse så pass att det känns som om jag är en del av den. Varje gång jag läser en av Helena von Zweigbergks böcker är det samma sak. Jag fastnar i stämningen och kommer inte ur den förrän boken är utläst. När jag läste böckerna om Anna och Mats gick jag omkring och var sur på min man. Annas känslor smittade av sig på mig. Stackars min man – att få en sur fru utan att förstå vad han gjort fel…

I den här boken möter vi systrarna Astrid, Lena och Sandra. När Astrids son Victor ska ta studenten kommer hans amerikanske pappa Michael för att fira honom. Och det besöket rör upp känslor. Michael och Astrid bröt upp när sonen bara var bebis, och Astrid har aldrig kommit över Michael – trots att hon är omgift med Henrik som hon fått två barn med. Hon har aldrig fått veta varför Michael lämnade dem, och hon undrar fortfarande vad som hände den där sommaren. 

Vi får följa systrarnas egna berättelser i olika kapitel. Sandra och hennes man har stora problem i förhållandet och dessutom stora ekonomiska problem. Dansskolan de driver går inte så bra som de hade hoppats. Samtidigt får Lena veta att hon har cancer och bara har en kort tid kvar att leva. Alla tre systrarna har sina egna demoner att slåss med, samtidigt som systerskapet i sig inte alltid är enkelt. Och så är det ju den där hemligheten kring Michael som behöver komma fram i ljuset. 

Det är en bok som verkligen är en typisk Helena von Zweigbergk-bok. Det handlar om relationer av alla de slag och som vanligt skildrar hon skickligt dialoger, stämning och detaljer så att man som läsare känner det som om man är där. Jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker om relationer och det här är en bok helt i min smak. Handlingen låter kanske banal, men det är egentligen inte den som är den stora behållningen. Det jag gillar mest är alla de där pricksäkra detaljerna, små nyanser i språket som sätter stämningen. Det är total inlevelse som gäller. När jag läser längre stunder blir jag nästan lite utmattad, så intensivt blir det. Känslorna kryper inpå, in under huden. Läsning när den är som bäst! Det här är definitivt inte sista boken av henne jag läser.

När jag skulle länka såg jag att jag bara hade recenserat Anna och Mats bor inte här längre, men jag läste också Ur vulkanens mun förra året. Jag läste dem i fel ordning, men det gick bra ändå. Vill passa på och tipsa om dem båda! 

Läs mer om bokenhär. 

Filmtips – Gone girl

Som sagt, i lördags var mannen och jag på date och såg då Gone girl. Jag läste boken i somras, recension kommer, och egentligen läste jag den enbart för att ha läst den innan jag såg filmen. Boken har ju hyllats lite här och var, men egentligen är det inte alls min typ av bok. Jag som är så lättskrämd brukar ju undvika allt som kan vara det minsta skrämmande. Men, jag läste i alla fall, och trots att den faktiskt var väldigt läskig tyckte jag den var både bra och spännande. Och under hela läsningen såg jag framför mig vilken bra film det borde bli. Och det blev det!

Jag älskar när en biopublik lever sig in i en film. När de skrattar högt, flämtar chockerat eller nästan hoppar till i biostolen av rädsla. Och precis sådär var publiken i lördags. Det bidrog helt klart till stämningen. Efteråt applåderade t.o.m några.

Filmen är mycket trogen boken och jag kände aldrig att jag saknade något. Det var otroligt träffsäkert från början till slut. Mannen, som inte har läst boken, tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde. Vi hade en hel del att diskutera i bilen på väg hem. Och ja slutet. Slutet! My gosh. Har ni läst boken? Alltså, det är så himla, himla bra.

IMG_2030.JPG

Och jag måste säga hur imponerad jag är av alla inblandade skådisar. Jag visste ju redan innan att Ben Affleck skulle vara helt rätt man för rollen, men jag visste inte så mycket om Rosamund Pike. De två tillsammans, de gjorde hela filmen. Helt perfekta. Och resten av alla skådisar var också helt rätt för varje roll.

Det var en mycket lyckad date night, som förutom en mycket bra biofilm innehöll en smått fantastisk fiskgryta. Så, dagens tips från mig – gå och se filmen. Och om ni någonsin har vägarna förbi Jönköping – titta in på en fika eller en bit mat på Bryggan.

Gone girl – filmen

IMG_2025-1.JPG
I kväll ska mannen och jag ut på date, och för oss brukar det innebära bio och middag. Valet föll på Gone girl, eftersom jag läste boken tidigare i år och är mycket, mycket nyfiken på filmen. Jag brukar gilla Ben Affleck, och jag tror att han kommer att passa ruskigt bra i den här rollen. Jag tror faktiskt att hela filmen kan vara bra, då boken kändes som upplagd för en filmatisering. Egentligen brukar jag inte gilla den typen av böcker, men det var något hos den som höll läsningen uppe hela vägen till slutet. Den var obehaglig – javisst, men också spännande och oväntad.

Som sagt, jag ser mycket fram emot i kväll! Jag hoppas bara på att hålla mig vaken under filmen… Vi har valt en tidig visning och därmed blir även middagen väldigt tidig. Men jag känner mig själv – klockan 22.00 brukar illamåendet komma och jag måste gå och lägga mig. Man hade ju kunnat tro att illamåendet skulle ha gått över nu i vecka 22, men icke. Så därför – restaurang och middag runt fyrasnåret, tidig bio och sedan hem till soffan innan 21. Det är vad jag numera kallar en riktig utekväll!

Hej!

Nu har det varit tyst ett bra tag härinne och jag antar att en del av er undrar vart jag har tagit vägen?

I samband med husflytten gick läsningen ner och i samband med det även lusten att blogga. I år lär antal lästa böcker nå något slags bottenrekord. Men, det är helt ok. Jag misstänkte att det skulle bli så.

Och inte nog med husköp och flytt – jag är gravid också! En mycket glad nyhet. Jag är redan halvvägs, och i februari väntar vi en liten lillebror. Tyvärr har jag drabbats av jobbiga förvärkar som nu har gjort att jag är sjukskriven 50%. Men, inget ont som inte har något gott med sig – eftersom jag är beordrad vila passar det ju väldans bra att kombinera detta med att läsa böcker. Så, nu kan jag alltså sitta och vila i min extremt nedsuttna soffa, och läsa. Himlans bra.

Ett litet hej och en förhoppning om att det i alla fall finns någon som fortfarande läser härinne? Förhoppningsvis kommer det snart lite nya inlägg med boktips, för lite har jag trots allt läst sedan sist. Just nu är det Fredrik Backmans nya som plöjs t.ex.

På återseende!

Filmatiseringar att se fram emot

thisisMin stora favorit Jonathan Tropper har fått en av sina böcker filmatiserade – This is where I leave you (Sju jävligt långa dagar). Den kommer i höst, med Jason Bateman i rollen som Judd. Enligt imdb kommer den i september och jag kan säga att den är ett måste att se för mig! Den åker rätt upp på bio-i-höst-listan. Och ni som fortfarande inte har läst något av Tropper måste se till att göra det. Just den här boken är en av favoriterna, men å andra sidan har jag ju hittills gillat allt jag läst av Tropper.

if I stayEn annan filmatisering jag ser fram emot är If I stay, av Gayle Forman (Om jag stannar). Den kommer inte förrän i december så det är ju ett tag till dess, men den hamnar absolut på listan över filmer jag bara måste se i höst. Det är en bok jag gärna rekommenderar till elever och den brukar gå hem. Även andra delen är fin, berörande. Filmen tror jag kan bli riktigt, riktigt bra om de får till känslan från boken.

divergentMen redan nu i vår och sommar finns det filmatiseringar att checka av på listan. Först ut är Divergent av Veronica Roth, som går just nu på bio. Jag har läst boken, men ännu inte recenserat den. Recension kommer framöver Jag måste bara få med mig någon som vill se filmen. Frågan är om sambon är så lockad?

the faultI juni kommer Filmen med stort FFörr eller senare exploderar jag. Det kan ju bli hur som helst att se sin favoritbok på film. Kommer det att lyckas eller kommer jag att avsky? Den här filmen kan jag tänka mig att gå på helt själv, för det finns risk att jag kommer sitta där och lipa i salongen. Jag kanske kan be sambon hämta mig i alla fall, om jag nu inte skulle klara att köra bil efteråt.

before ISist, men inte minst, kommer en film som inte verkar komma. Först skulle den komma redan i mars, sedan fanns inget datum och numera står det inte ens att den kommer till Sverige. Den kommer tydligen till Danmark den 25 september, men inte till Sverige. Hur ska de ha det? Innan jag somnar har favoriten Colin Firth och Nicole Kidman i huvudrollerna. En sådan film måste väl komma till Sveriges biografer?

Och – sedan kommer också några filmatiseringar vars böcker jag ännu inte har läst. De måste förstås upp på att-läsa-listan innan de går upp på bio. Gillian Flynns Gone Girl, med Ben Affleck i huvdrollen, kommer i oktober. Den har ju hyllats av många, och den tänker jag plöja i sommar. The Maze Runner av James Dashner är jag grymt nyfiken på. Jag köpte in boken till bibblan, och den hann inte komma in förrän en elev norpade den. En elev som hade stenkoll på att den kommer som film snart. Den ska jag norpa hem över sommaren i alla fall. Jag är också nyfiken på både boken och filmen Wild av Cheryl Strayed. Huvudrollen spelas av Reese Witherspoon, och hon brukar vara bra. En elev frågade faktiskt efter just den boken bara härom dagen, så den ska införskaffas och läsas. Filmen kommer i år någon gång, inget datum satt än.

Icke att förglömma – Hungerspelen fortsätter ju även i år. Första delen av sista delen, så att säga, kommer i november. Jag har ju läst och tyckt om alla tre delarna så att se dem på film är ett måste.

mocking jaygone girlmaze runnerwild

Ett mastigt bok-blir-film-år, definitivt. Nu hoppas jag på många härliga biobesök, och även många härliga lässtunder när det gäller böckerna jag ska läsa innan filmatiseringen kommer. Bara några veckor kvar på terminen nu, sedan väntar sommarlovet med en massa läsning på schemat.

Rekviem av Lauren Oliver

rekviemDet här är den sista och avslutande delen i trilogin. Om du inte har läst de övriga, Delirium och Pandemonium, så bör du inte läsa vidare om du inte vill riskera spoilers.

Den andra delen slutade med en riktig cliffhanger, även om jag misstänkte att något liknande skulle hända. Självklart blev ju första frågan: vem ska hon välja? Och ja, det är en hel del av det beslutet i sista delen. Eftersom det här var sista delen kom också slutet, så klart. Och det är lite roligt det där med slut. Nästan alltid tycker mina elever att de flesta serier slutar dåligt. De har alltid någon invändning mot det som händer eller för den skull inte händer. De blir inte nöjda helt enkelt. Jag har aldrig några förväntningar på slutet, mer än att jag vill känna att det faktiskt är slut, att det inte ska komma en fjärde del så småningom. Och jag tyckte att slutet var precis lagom i den här boken, även om ordet lagom kanske låter lite tråkigt. Men ja, det blev ungefär som jag hade förväntat.

Den här trilogin bjöd på spännande och underhållande läsning. Av de dystopier som just nu florerar i bokvärlden, tycker jag att den här tillhör de bättre. Den är välskriven, och berättelsen har ett bra driv. Dessutom är den inte riktigt så våldsam som en del dystopier kan vara, och det är en fördel i mina ögon. Nog för att det händer hemskheter även här, men det är inte riktigt sådär detaljrikt skildrat som i andra böcker.

Jag gillar konceptet – att kärlek anses vara farligt. Att starka känslor överlag anses vara farligt och något som människan behöver skyddas ifrån. På något sätt är det ju just våra känslor som gör oss till just människor, och att ta bort dem visar på en del av karaktärerna i den här serien att de blir som robotar. Dans, skratt, sorg anses som konstigheter, och det är inget någon uttrycker efter att de har fått behandlingen. Mycket skrämmande.

Läs mer om boken här.

Pandemonium av Lauren Oliver

pandemoniumDet här är andra delen i trilogin där Lena Haloway har huvudrollen. Hon lever i ett framtida samhälle där kärlek anses vara en sjukdom och där alla människor ”botas” från sjukdomen innan de når vuxen ålder. Om du inte har läst första delen ska du inte läsa vidare här, med risk för att få spoilers. Läs ettan, är min rekommendation. Och ha för guds skull tvåan och trean redo, för sluten kräver nästa del omgående.

Så, andra delen av trilogin alltså. Om du har läst den första delen vet du hur spännande den slutar – om du inte har läst den kommer du att bli spoilad nu. Lena bestämde sig för att lämna samhället tillsammans med Alex och börja sitt nya liv i Vildmarken. Men Alex kom aldrig över och hon tvingas ta sig i skydd på egen hand. I den här delen handlar det mycket om livet i Vildmarken, och Lena får lära sig hur det är att leva på ”fel” sida av samhället, att inte ha de bekvämligheter hon är vand vid eller mat och annat nödvändigt som hon alltid har tagit för givet. Här är vardagen mycket mer av en kamp. Tillsammans med sina nyfunna allierade vill hon försöka störta samhället och försöka infiltrera det. Vi får också ta del av hur infiltreringen går, och det växlar mellan nutid och dåtid.

Det är väldigt svårt att skriva om handlingen i boken eftersom det känns som om jag avslöjar för mycket. Själva grejen är ju att man inte ska veta en massa i förväg om vad som händer, vilka hon umgås med eller hur det går. Man måste helt enkelt läsa den här serien för att få veta hur det går. Och ja, visst kan man lista ut en hel del på förhand om vad som ska hända – men det är ändå en väldigt bra story.

Som sagt – läs!

Läs mer om boken här.

Delirium av Lauren Oliver

9789163869778_200_deliriumDet här är verkligen trilogins år, åtminstone för min del. Det känns som om jag bara läser trilogi efter trilogi, alla mer eller mindre negativa versioner av vår framtid. Jag behöver definitivt något upplyftande när jag har tagit mig igenom alla serier som fortfarande står på att-läsa-listan.

Det här är första delen i den mycket omtyckta trilogin av Lauren Oliver. Mina elever läser och älskar den, och både min kollega och jag har läst och tyckt väldigt mycket om den. Den är välskriven, spännande och med ett bra berättardriv. Och – varje del slutar med en makalös cliffhanger som gör att man genast måste ha nästa del redo att sträckläsa.

I serien möter vi främst Lena Haloway som bor tillsammans med sin moster och hennes familj. Kärlek anses vara en sjukdom och alla människor får genomgå en behandling som ska ta bort sjukdomen och göra dem friska för all framtid. Men behandlingen biter inte på alla. Lenas mamma var en av dem som den inte funkade på och det är därför Lena nu bor med mosterns familj. Lena längtar till den dagen hon själv får behandlingen, och hon är extra orolig eftersom hon är rädd att hon kanske är som sin mamma – att hon kanske inte kan bli botad. Men så möter hon Alex, och han visar henne en del av samhället hon aldrig tidigare har känt till. Är det så att behandlingen inte alls är så bra som alla tror? Är verkligen kärlek så farligt som de säger? Lena ställs inför helt nya tankar, farliga sådana som inte är tillåtna i samhället de lever i.

Det här är en väldigt intressant dystopi som leker med tanken om hur det skulle vara om vi tvingades leva utan kärlek, och med dämpade känslor till allt och alla omkring. Ett slags tillstånd av lugn, då man känner precis ”lagom”. Som alltid i en dystopi finns det två sidor – en sida som de styrande vill att man ska se och en sida de gärna vill hålla hemlig. I det här fallet tillhör Alex den senare kategorin, utan att avslöja för mycket.

Jag vill egentligen inte avslöja för mycket av varken innehållet eller karaktärerna. Som jag redan sagt är det ett bra driv i storyn och man vill följa vad som händer, alla tre delarna igenom. Och återigen, som jag alltid brukar tjata om, om man inte brukar läsa ungdomsböcker bör man göra ett undantag här. Den här trilogin passar definitivt även äldre läsare. Perfekt sommarläsning under kommande semestrar!

Läs mer om boken här.

Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusma

expeditionenDen här boken blev ju väldigt hypad och omtalad i höstas, och jag kände mig lite som ett frågetecken. För hur intressant kan det egentligen vara att läsa om en gammal polarexpedition? Inte alls, bestämde jag mig för och kategoriserade in den som en ska-inte-läsa.

Men så hörde jag en intervju med Bea Uusma på Rix fm och som alltid blir jag så fascinerad när jag får höra om arbetet bakom en bok. Det brukar nästan alltid leda till att jag bara måste läsa boken, när jag har fått bakgrundsinfon. Och boken fortsatte ju dessutom att poppa upp i alla möjliga diskussioner, och den hissades och hyllades av allt och alla. Efter den där intervjun lånade jag hem boken från bibblan och sedan var det jag som satt där hemma i soffan och hänfördes och tittade på bilderna och bläddrade undrandes mot slutet.

Det är en fantastisk bok. Det räcker egentligen med att konstatera det. Den bjuder på en intressant historia men också så himla mycket kärlek och sökande att man även som läsare rycks med och vill veta vad som egentligen hände. Så fort jag hade läst ut den insåg jag att jag har ett museum att besöka i sommar – i Gränna. Som tur är ligger det bara några få mil bort och jag tror faktiskt att jag redan har varit där under min skoltid.

Den här boken är ett måste att läsa, oavsett om man är intresserad av polarexpeditioner eller inte. Och se till att ta den illustrerade utgåvan. Det är bilderna som gör halva grejen, även om flera av dem är korniga eller bara visar is/stenar.

Nu är jag sugen på att hitta en egen expedition att söka fakta om, även om inte heller jag gillar kyla eller är särskilt äventyrlig av mig (som Bea Uusma påpekar om sig själv i boken). Det kanske finns någon expedition i sydligare breddgrader att utforska?