Jag har betat av några halvlästa böcker, så nu är det bara 15 böcker kvar till 100-målet. Yay!
Nu är frågan; välja böcker från min egen bokhög, från böcker-från-skolan-högen eller fortsätta beta av bland alla påbörjade böcker? Så många böcker – så många val…
Jag har sagt det så många gånger nu, men här kommer det igen; Jonathan Tropper har blivit en av mina stora favoriter. För hans sätt att skildra stor sorg blandat med humor och hans sätt att skildra karaktärer som kryper rätt in i hjärtat. Och för hans sätt att krydda sina berättelser med de mest fantastiska små anekdoterna.
Huvudpersonen är Doug som vid inte ens 30 års ålder är änkling. Han bor kvar i huset där han och Hailey skulle skapa sin framtid, och han har svårt att gå vidare i livet. I huset bor också Russ, Haileys tonårsson som hellre bor hos Doug än hos sin egen far vilket ger en del bekymmer. För vilken relation har de nu när Hailey är död? Är Doug och Russ fortfarande familj? Doug har en tvillingsyster som försöker sparka igång honom ut i livet och till sin hjälp har hon en hel drös singelkvinnor (och även icke-singlar) som mer än gärna vill se Doug ute på marknaden igen. Men hur går man vidare när ens livs kärlek är död och den framtid man har byggt upp tillsammans raseras i ett enda slag?
Återigen har Tropper skapat en historia där sorg är det genomgående temat. Och återigen är det så skickligt gjort att man gråter och skrattar om vartannat. Det man skrattar åt i boken är en del lustiga situationer som uppstår, men även åt karaktärerna. Min favorit i boken är Dougs pappa. Han är en helt fantastisk karaktär som det inte går annat än att älska. Sedan fler år tillbaka är han dement vilket gör att han ibland glömmer att Hailey är död och frågar efter henne. Men så uppstår ögonblick av klarhet då han minns allt, om vem han är och var han är och de ögonblicken öppnar en hel värld av känslor hos familjen.
Det är en fantastisk bok; varm och gripande och rolig och sorglig på samma gång. Det handlar om relationer mellan människor, kärlek, vänskap, familj, sorg och glädje. Det handlar om livet helt enkelt. Jag har läst tre av Troppers böcker och alla håller samma jämna kvalitet. Alla har gett mig en härlig lässtund med både skratt och tårar, och alla lämnar efter sig en mer-känsla. Jag vill läsa mer av Tropper, helt klart!
Läs mer om boken här.
Redan omslaget på den här boken ger rysningar utmed ryggraden. Eller hur?
Joels föräldrar har köpt ett gammalt övergivet pensionat och tagit med sig hela familjen dit för att bo där. Familjen består förutom av mamma och pappa av Joel, 14 år, hans storasyster Agnes och småsyskonen Max och Hanna som är tvillingar. Medan föräldrarna renoverar får Agnes och Joel ofta passa småsyskonen. Ganska snart efter deras ankomst får Joel syn på vaktmästaren, som han hjälper att laga en dörr. Vaktmästaren säger att han bor på stället men när han frågar sina föräldrar säger de att det inte finns någon vaktmästare. Ändå fortsätter Joel att stöta på honom och han känner att det är något konstigt och ganska så skrämmande med den där vaktmästaren.
Till Joels stora lycka lär han känna Nina, som en dag kommer med en inflyttningspresent till dem från sin mormor. När han hälsar på hemma hos henne och mormodern berättar han om den kusliga mannen och mormodern blir märkbart uppjagad och börjar sätta upp skydd utanför sitt hus. Vem är mannen egentligen? När Joels småsyskon säger att de brukar leka med en liten pojke nere i källaren blir Joel rädd på riktigt. Det är något som inte står rätt till på det gamla pensionatet.
Den här boken är verkligen superspännande. Riktigt nervkittlande, ryslig och skrämmande. Målgruppen är 12-15 år, men den funkar definitivt även för äldre läsare. Om man vill ha sådär lite lagom läskigt, om man är en fegis som jag; ja, då funkar den alldeles utmärkt för att få nackhåren att resa sig. Jag sträckläste den under en kväll för det fanns ingen chans att jag skulle kunna gå och lägga mig utan att veta slutet.
Som sagt, spännande och läskigt men också underhållande och rätt lättläst. Den funkar bra för lite mer läsovana tonåringar eftersom den är just spännande och håller tempot uppe hela tiden. Det här är en sådan där perfekt bok att sätta i händerna på elever som frågar efter just spännande böcker. När jag hade läst den och tagit med den till bibblan hann jag knappt sätta upp den på boksnurran förrän den blev utlånad. Sedan dröjde den kanske en halvtimme innan nästan elev fick syn på omslaget och ville låna den. Det är definitivt ett omslag som fångar blicken. Den där döskallen har förresten en viktig del i berättelsen…
Som ni förstår är det här en bok jag varmt rekommenderar. Köp och ge bort i julklapp och läs den själv också!
Läs mer om boken här.
Det här är den efterlängtade och avslutande delen i vad som kallas Ölands-kvartetten. De tidigare delarna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge har jag läst och tyckt om mycket för det öländska landskapet och de lite övernaturliga inslagen. Och; Gerlof. Han förtjänar att omnämnas som en av mina absoluta favoritkaraktärer.
Rörgast är sommarboken i kvartetten och utspelar sig alltså under den årstiden. Återigen möter vi Gerlof, som nu har hunnit bli riktigt skröplig och gammal, kroppsligt sett i alla fall. I den här boken får vi gå tillbaka i tiden och veta en del om Gerlofs ungdom. Där finns Hemvändaren, som utvandrade tillsammans med sin far i unga år. Gerlof och Hemvändaren var båda två på plats den där gången man hörde knackningar inifrån en kista under en begravning. Nu är han tillbaka, redo att hämnas på familjen Kloss som har orsakat hans familj så mycket lidande. Familjen Kloss äger en stor familjeanläggning i området och är i sin tur beredda att slå tillbaka.
En natt väcks Gerlof av att någon bankar på hans dörr mitt i natten. Utanför står en ung pojke som säger sig ha varit ombord på ett spökskepp med döda gastar. Gerlof börjar nysta i vad pojken egentligen har sett och spåren leder honom i riktning mot familjen Kloss och Hemvändaren.
Den här boken är som sagt var efterlängtad, och efter att ha lyssnat på Theorin under Bokmässan blev jag bara ännu mer sugen. Nu så här efteråt är jag lite kluven i mitt omdöme. Det finns vissa delar som jag tycker är otroligt bra; och till dem håller jag historieberättandet. Lika skicklig som Theorin är på att muntligt berätta och trollbinda, lika skicklig är han på att skriva och berätta en underhållande historia. Det är otroligt snyggt gjort. Jag gillar hur han bygger upp stämningen, levererar ledtrådarna allt eftersom och sedan knyter ihop allt i slutet.
Vad jag blir besviken på är det jag saknar i boken. Jag saknar de där nervkittlande lite övernaturliga inslagen som bidrog till den kusliga stämningen i de tidigare delarna. Och jag saknar det öländska landskapet som jag tycker är en bidragande stämningshöjare i serien. I den här boken är en stor del av handlingen förlagd utanför Öland, i ett helt annat land t.o.m. De tidigare delarna balanserar mellan mystik, skräck, spänning och deckare. I den här delen är det mest spänning och deckare och därmed försvinner en del av det jag gillar mest med serien.
Om det här hade varit en enstaka bok hade den fått ett högre omdöme av mig, men nu när den är del av en serie vill jag också känna igen de element jag kommit att tycka om i serien. Jag saknar Ölands mystiska, karga miljö och jag saknar den spöklika känslan som legat över varje berättelse.
Trots att jag är något besviken på den här avslutande delen är jag fortfarande imponerad av Theorins sätt att berätta en historia och jag kommer definitivt läsa fler böcker av honom i framtiden. Om du har missat att upptäcka Ölandskvartetten vill jag också rekommendera att läsa den. Dessutom har ju Skumtimmen kommit på film nu i höst, och det är en film jag måste se.
Läs mer om boken här.
Vad är det egentligen med tonårstjejer och idoldyrkan? Just idoldyrkan är temat i den här boken.
I den här boken möter vi Frida Karlsson, 14 år. Hon har tillsammans med sina kompisar ett rätt nystartat band och de drömmer om att bli stora och slå igenom. När talangshowen Stjärnskott kommer till stan är de för unga för att få delta, men Frida går dit som publik för att inspireras. Där får hon för första gången se Leon och hans band. Leon blir snabbt en stor favorit bland många tjejer och Frida blir en del av ett tjejgäng som går på varje deltävling för att heja fram sin favorit. Samtidigt försummar hon sitt eget band och hennes drömmar går över till att i stället handla om Leon. Hon gör allt för att komma nära honom och hon drömmer om att få lära känna honom på riktigt. Hon är beredd på att göra en hel del för att få komma in i hans liv, t.o.m. att rymma hemifrån.
Det här är en lättläst och underhållande bok som nog skulle tilltala framför allt tonårstjejer i yngre tonåren eller strax därunder. Jag hör ju nästan dagligen av mina elever hur mycket de älskar Justin Bieber och killarna i One Direction, att de ska gifta sig med dem o.s.v. Jag tror att jag ska ge dem den här boken för att se hur de reagerar på allt Frida gör och vad hon ger upp enbart för Leons skull. Att ge upp sina egna drömmar och hänge sig helt åt någon annan; det är definitivt riskfyllt.
Som vuxen läsare ger inte boken mig så mycket mer än att jag kan komma ihåg hur det var. När jag var tonåring var det framför allt New Kids On The Block som var stora och mina kompisar och jag var tokkära i dem, även om alla inte ville erkänna det. En av mina kompisar svimmade under deras konsert, något hon efteråt bestämt förnekade. På samma sätt blir Frida lite idiotförklarad när hon hamnar på tv under en av deltävlingarna. Hon och en annan tjej beter sig minst sagt lite vilt i sin iver att heja på Leon, och när skolkompisarna ser det på tv:n får hon surt för det efteråt.
Den här boken har ett tema som skulle vara intressant att diskutera med flera av mina elever. De kallar sig för Bieber när de lämnar in uppgifter, de bråkar om vem som ska gifta sig med honom och de dyrkar honom förbehållslöst. Det skulle vara mycket intressant att höra deras åsikt om den här boken, om de ens ser vad Frida ger upp eller om de håller med henne. Det får bli mitt mission nästa vecka; att sätta boken i handen på någon av mina elever.
Läs mer om boken här.
Nu var det ett bra tag sedan jag var med på Bokbloggsjerkan, men den här veckan hoppar jag på den igen.
Veckans fråga är: Boktrailers bli allt vanligare men det är ingenting jag själv brukar titta på, men frågan är hur du ställer dig till dessa och om det finns någon trailer/några trailers som du tycker att vi bör se?
Jag ska ärligt säga att jag inte ens vet om jag någonsin sett någon? Jo, kanske någon enstaka. Jag är inte särskilt intresserad av just boktrailers, men jag tror ändå att de fyller sitt syfte. Jag kan tänka mig att just ungdomsböcker borde dra nytta av det, eftersom många ungdomar nog lättare kan ta till sig och bli intresserade av innehållet då. Där är en målgrupp som säkert hittar böcker att läsa via trailers. Själv är jag nog alldeles för gammaldags.
För egen del känns boktrailers lite som överkurs. Jag hittar mina böcker genom andra bokbloggar, och då främst antingen via recensioner eller tipsinlägg. Om de har bifogat en trailer klickar jag aldrig på den. Det är liksom inte intressant. Trailers är för film, inte böcker. Jag vill ju läsa och skapa mina egna bilder i huvudet, inte bli påverkad av en boktrailer där jag får en färdig bild att hålla kvar vid.
Så svaret blir att nej; jag har inga boktrailers att rekommendera. Det finns säkert en massa bra och vägjorda trailers därute, men för min del överlåter jag dem till andra.
Olga Rönnberg har blivit mammatränaren nummer 1. Hon har hjälpt massor av mammor att komma i form, mammor som har gett upp hoppet om att någonsin bli av med sin gravidmage. Med hjälp från henne har de slutligen lyckats och om man följer Olgas Facebook-sida Mamma Fitness Sweden kan man se före- och efterbilder på deras resultat. Och det är många fantastiska och inspirerande berättelser man får ta del av.
Den här boken är indelad i 4 steg och tanken är att man ska ge sig själv och sin kropp 1 år genom att följa stegen noggrant och i följd. Om det tar 9 månader för kroppen att växa under graviditeten måste man förstå att det tar minst lika lång tid att komma tillbaka till sin gamla form, eller t.o.m. i bättre form än tidigare.
Upplägget går ut på att man ska kunna göra träningen hemma, med hjälp av några få tillbehör. Oftast är det tiden, att åka hemifrån, som gör träning för småbarnsmammor svårt. Med den här boken visar hon att träning kan göras hemma och att man kan få minst lika bra resultat som på ett gym.
Det är en mycket inspirerande bok med tydliga instruktioner och ett upplägg som är lätt att följa. Det är en träningsbok jag verkligen kan rekommendera, och man behöver inte vara varken mamma eller nybliven sådan för att få användning för den. Om man är ur form eller om det var flera år sedan man fick barn; den funkar lika bra då. Och ett tips för att få pepp är att börja följa henne på Mamma Fitness Sweden. Där lägger hon i stort sett dagligen upp pepp, info, tips, före- och efterbilder och annat om kost och träning. Om jag har en låg dag och inte alls känner för att träna brukar det räcka med att gå in på hennes sida för att bli superpepp på att träna. Hon har definitivt hjälpt mig att få energi många dagar. Däremot blev jag besviken på hennes online-tjänst. Jag anmälde mig till hennes online-träning men blev så grymt besviken på flera olika saker vilket gjorde att jag valde att avsluta. Mitt tips är i stället att köpa boken och följa upplägget samt att följa henne på Facebook för inspo och pepp.
Läs mer om boken här.
Ojojoj, nedräkningen går framåt nu. Bara 16 böcker kvar innan jag når 100-målet. Och en massa tid kvar innan året är slut. Hur bra som helst ju!
Och, så klart, väntar en hel drös bokrecensioner framöver. Just nu ligger jag i soffan med ryggont (tur att man har en sambo som är kiropraktor) så i dag blir inget skrivet. Däremot ska jag läsa ännu mer i dag. Jag har en stackars bok som legat halvläst i flera månader nu, en bok som egentligen är både läsvärd och fin men som ändå går segt. Den ska i alla fall bockas av och recenseras den här veckan.
Två månader kvar av året och 16 böcker att läsa. Jodå, det här kommer nog att lyckas.
Den här veckan har jag verkligen tagit tag i mitt läsande igen. Två halvlästa böcker har blivit utlästa och en ny bok har både påbörjats och avslutats. Och detta betyder att jag nu är nere på 18 böcker att läsa innan jag når mitt 100-mål. Bara 18! Och november har inte ens börjat. Känns bra, riktigt bra.
I helgen är det jag och en bok (minst) och yllefilten som ska hålla ihop. Och efter det vankas ju en hel veckas ledighet. Yay för det!
Få kan väl ha missat Fredrik Backmans succébok En man som heter Ove, en bok som har tokhyllats av var och varannan människa. När han kommer ut med en ny bok blir därför förväntningarna extremt höga. Själv har han försökt dämpa folks förväntningar och trycka på att det verkligen inte rör sig om en uppföljare. Men det är klart att om man utser en bok till årets bästa bok redan i februari – kan man ha annat än förväntningar då?
Det är egentligen svårt att skriva vad den här boken handlar om, men kortfattat sagt handlar det om snart åttaåriga Elsa och hennes familj. Hon bor tillsammans med sin höggravida mamma och hennes sambo i ett hyreshus. Där bor även Elsas mormor, som är en väldigt speciell människa för att uttrycka det milt. När mormodern dör får Elsa brev att dela ut där mormor säger förlåt. Dessa brev får henne att steg för steg lära känna sin mormor och alla människor som hon har påverkat i sitt liv. För påverkat människor har hon verkligen gjort. Under Elsas mammas uppväxt var hon ofta frånvarande, ute i världen för att hjälpa människor. När Elsa föds kommer mormodern hem för gott och hon blir Elsa alldeles egen superhjälte. En superhjälte som tar henne under sina vingar och som lär henne allt viktigt som man måste kunna i livet.
Elsa har det ganska tufft i skolan eftersom hon är annorlunda enligt de andra barnen, och hon har inga vänner förutom sin mormor. Där någonstans är det viktiga temat i den här boken. Hela boken igenom möter vi människor som har genomgått svårigheter i livet, och gemensamt för dem är att Elsas mormor på något sätt har hjälpt eller försökt hjälpa dem. När Elsa går runt med alla breven får hon veta allt det där om sin mormor; hur hon har påverkat och hjälpt dessa människor. Och det viktigaste budskapet i hela boken är att alla människor bär på en historia. Vi kanske ser ytan och dömer någon efter den, men därunder finns en hel värld att upptäcka. För Elsas, och läsarens, del blir det väldigt tydligt när vi får lära känna de olika karaktärerna i hyreshuset. Det är karaktärer som man först inte alls förstår sig på, men efter att ha fått se in under ytan blir bilden så mycket annorlunda.
Den här boken tog lång tid för mig att läsa ut. Jag kastade mig över den så fort den damp ner i brevlådan, men jag var tvungen att lägga den åt sidan ett tag. För det är ingen enkel bok att läsa. Mormodern har under Elsas uppväxt berättat en massa detaljrika sagor som berättas även för oss läsare. Först tyckte jag att de var jobbiga att läsa så jag försökte skumma igenom vissa delar. Ganska snart insåg jag dock att sagorna bar viktig information och borde läsas noggrant som en del i berättelsen. Där tog det därför helt stopp, eftersom min hjärna inte riktigt orkade med det jobbet. Men så häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i boken på allvar igen, och dök ner i den med öppet sinne och välkomnade allt noggrant. Och då lossnade det.
Den här boken kräver nästan sträckläsning, för att hålla kvar den i tanken och för att stanna kvar i berättandet. Den är inte helt enkel att ta sig igenom, och den inte heller lika självklar att ta till sig. Ändå satt jag där med boken i handen och en gråtklump i halsen, och när jag hade läst ut den kände jag spontant att det var en väldigt fin historia som verkligen berörde mig. Jag bär med mig karaktärerna och deras omständigheter, och framför allt hur Elsas mormor var en sådan medmänniska när de behövde det som mest. Precis som med Ove är hon lätt att döma vid ett första möte, men under ytan klappar ett hjärta av guld och en enorm godhet. Elsa har haft tur som har fått växa upp med en sådan mormor.
Det är riktigt svårt att skriva om den här boken och formulera något slags omdöme, eller få fram tankarna de ger. Jag är glad över att ha läst den, över att ha fått möta Elsas värld. Och jag är glad över att jag tog tag i att läsa ut boken. Skulle jag rekommendera den vidare? Ja, helt klart. Den kräver tid och omtanke och att man kan se under ytan, precis som med Elsas mormor.
Och så vill jag bara tillägga – väntkaffe. Alltså det här med väntkaffe; vilken himla bra idé.
Läs mer om boken här.
I går läste jag ut Johan Theorins Rörgast. Det tog bara sisådär en månad. Det har egentligen inget med boken att göra utan är snarare en spegling över hur mitt liv har sett ut den senaste månaden. Jag har klämt några mer lättlästa böcker under tiden, för att underlätta för en stackars överhettad hjärna.
Och strax därefter tog jag tag i en annan soffbordsvärmare; Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Även den har blivit pausad, fast där handlar det om ännu längre tid. Den kräver att sträckläsas för att komma in i berättelsen ordentligt, och jag har inte riktigt haft den tiden/lusten. Men både i dag och i går är jag hemma och vabbar, och då passar sträckläsning helt perfekt.
Så ni ser, det går framåt! På bara två dagar är jag (snart, bara drygt 80 sidor kvar) två steg närmare målet. Och med en vecka ledighet i sikte borde det gå att avancera rätt fort. Det gäller att plöja de där halvfärdiga böckerna först, för att kunna sätta tänderna i de andra högarna. För högar med olästa böcker finns det gott om här hemma!
Två steg framåt! Bara 19 böcker kvar…
Jag har aldrig varit i närheten av att nå 100-strecket när det gäller antal lästa böcker under ett år. Det har heller aldrig varit ett mål. Jag har tänkt att det är alltför högt att ens försöka nå. Men så tidigare i år insåg jag att jag läser mer än någonsin, och att det faktiskt finns en chans att nå just 100-strecket. För visst vore det lite kul? Riktigt nördigt kul.
Men det där med att jobba heltid som lärare och dessutom hamna i den där jättehögen med rättning, bedömning, skriva kommentarer, ha utvecklingssamtal. Alltså, nej. Det är otroligt mycket jobb som lärare vissa perioder. Jag hade lyckats förtränga det. Och då undervisar jag inte ens 100% eftersom jag jobbar i bibblan också.
Min bokläsning de senaste två veckorna har stått i stort sett helt stilla. Jag har inte kunnat läsa en enda rad. Därmed kanske, kanske blir det svårt att nå 100-strecket i år. Om jag ska nå dit måste jag läsa 10 böcker i månaden, 2 månader i rad. Fixar jag det? Hmm. Kanske? Jag har ju en veckas ledighet nästa vecka, och sedan avslutas ju året med ledighet också. Så kanske, kanske går det faktiskt.
Bara för att det vore lite nördigt roligt att nå till 100 ska jag försöka satsa på det. Det får helt enkelt bli läsmaraton både i november och december. Och som vanligt är jag min egen domare, och jag är rätt snäll som sådan. Det lär inte bli några tegelstenar framöver, fast de brukar jag ju inte direkt kasta mig över annars heller. Dessutom har jag faktiskt 4 halvlästa böcker här hemma så om jag börjar med att slutföra dem är jag redan där en god bit på väg.
Ok, 21 böcker kvar till nyår. Utmaningen är igång. Någon som vill hänga på? Annars tas pepp tacksamt emot. 😉
När Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo går ihop och skriver en bok hamnar den direkt på min att-läsa-lista. Förväntningarna blir också höga, skyhöga till och med. Kan det bli annat än bra när de skriver ihop?
I boken får vi följa Jens och Hanna, och de berättar i vartannat kapitel. Hanna går sista året på gymnasiet och längtar till efter studenten då hon och en kompis ska åka till Paris. Där ska de bo ihop, plugga franska och njuta av caféer och franska bakverk. Jens är 24 år och nyseparerad. Han bor kvar i deras f.d. gemensamma lägenhet där också tvååriga dottern Ruth bor ibland. Hanna och Jens träffas under en utekväll där de nästa blir osams. På vägen hem hamnar de på samma tunnelbana och börjar prata med varandra, på riktigt den här gången. Efter en gemensam natt tror de att de kanske aldrig mer kommer att ses, men Jens får jobb som assistent åt en elev i Hannas klass och plötsligt möts så deras vägar igen. Egentligen vill ingen av dem alls träffa någon och bli kära just nu. De är dessutom på så olika ställen i sina liv. Men vad gör man när man dras ohjälpligt mot varandra?
Jag var tvungen att sträckläsa den här boken eftersom jag hade norpat den från skolan och en elev ville ha den. Å andra sidan hade jag nog sträckläst den ändå, för det är en underhållande och väldigt mysig bok. Både Bjärbo och Lindbäck brukar lyckas väldigt bra med särskilt två saker; karaktärer och dialog. Och i den här boken märks just det. Jag gillar karaktärerna som efter en bit in känns som nära vänner. Och lilla Ruth är helt perfekt – jag bara älskar henne. Som mamma till en 2,5-åring kan jag känna igen mycket av det hon gör och säger.
Det skiljer lite i ålder mellan Hanna och Jens, och därmed även i livssituation, och det är det som är fokus i boken. Jens känner lojalitet mot sitt ex som är mamma till hans dotter. Alldeles nyss var de en familj och nu är de splittrade och bor på olika håll. Det är inte helt lätt för honom att gå vidare när han innerst inne önskar att de kunde vara tillsammans som en familj. Och för Hannas del som har längtat efter resan och livet i Paris, är en romans inte alls vad hon önskar just nu. Att dessutom träffa någon som har familj, en familj Hanna inte tillhör, gör inte saken lättare. Det blir slitningar mellan dem, och livet drar dem åt olika håll.
Som vanligt när det gäller de här författarna är det underhållande, snyggt skrivet och väldigt trevlig läsning. Jag tror däremot inte att mina elever kommer att gilla den lika mycket eftersom de nog är lite för unga. Däremot kan jag tänka mig att den äldre målgrupp den riktar sig till kommer att gilla den. Själv uppskattade jag också att få läsa något som ligger i alla fall lite närmare min egen målgrupp än deras tidigare böcker. Det hade varit riktigt, riktigt roligt att få läsa något om ännu äldre karaktärer. Jag tror att de båda tillsammans skulle kunna få till en riktigt bra feel good-bok om 30 plussare. Och jag hoppas att de kommer att skriva ihop fler gånger, för de är en väldigt bra kombo tycker jag.
Jag kan varmt rekommendera den här boken. Läs och njut av en trevlig lässtund så här i höstmörkret! Om du inte har läst något av Bjärbo och Lindbäck tidigare eftersom du inte brukar läsa ”ungdomsböcker” ska du passa på att läsa den här. Den passar definitivt även en lite äldre läsarskara.
Läs mer om boken här.
Åh vad roligt! Jag höll tummarna för Alice Munro och är nu så himla glad för att hon vann. Heja heja!
Och det är första gången jag har läst något av en vinnare innan de väljs…
Det här är en av de mest utlånade böckerna på skolan där jag jobbar. Flera elever har läst den mer än en gång, och de tycker att den är spännande och sådär lagom läskig. Eftersom den nästan alltid är utlånad är den svår att norpa, men jag hittade den som e-bok och kunde med ett klick låna hem den till paddan. Det där med e-bok alltså – hur bra som helst.
Elvira ska åka på kollo, och där får hon dela rum med Meja och Bea. De får rum 213 och ganska snart börjar det hända mystiska saker. Saker försvinner mystiskt, lampor byter plats och på deras foton finns en vit skugga som ingen kan förklara. På kollot går rykten att det spökar, att en vitklädd flicka med rött hår har synts till. Tjejerna försöker hitta realistiska förklaringar till allt konstigt som händer. Det kanske är killarna som försöker skoja med dem? Under dagarna solar och badar de, umgås med killarna och flirtar. Men på nätterna blir de alltmer otrygga i rummet. Är det ett spöke? Eller är det någon annan som försöker spela dem ett spratt?
Boken börjar ganska omgående med att bygga upp spänningen. Själva anmälan till kollot är egentligen för sen men Elvira får ändå plats, hon ser en registreringsskylt på en bil med RUM213 o.s.v. Man förstår som läsare att det är mystiska, oförklarliga saker med i spelet och att något kommer att hända. Jag är som sagt en fegis, och sådana här böcker får nackhåren att resa sig. Jag tycker att det är läskigt att läsa om spöken, även om jag borde vara för gammal för att bli rädd för sådant. För jag blir faktiskt lite rädd när jag läser boken, det erkänner jag. Och nej, det är inte sådär superläskigt egentligen. Boken riktar sig mot läsare 9-12 år, så… Ja, jag är en fegis som sagt.
Det här är en rätt så klassisk spökhistoria och jag kan förstå att boken är omtyckt. Det är väldigt snyggt berättat, med alldeles lagom mycket mystik och spänning. Tillräckligt för att få mina nackhår att resa sig, men också så att de får chansen att lägga sig igen.
Nu börjar det närma sig julklappar och då vill jag tipsa om den här. Har ni barn 9-13 år som gillar att läsa är det här en bra bok att rekommendera. Om de inte redan har läst den då förstås. Den är som sagt väldigt populär, inte bara på ”mitt” bibliotek.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 