Åh, vad jag tyckte om den här boken. Det är andra boken av Cecilia Klang jag läser och jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva. Det handlar om den vanliga människan i småstaden, med alla drömmar, livsval, hemligheter och förväntningar som kommer med det. Vi som är uppvuxna i en småstad känner igen oss i allt – det där med att alla tror sig veta allt om alla. Man får höra saker om sig själv som man inte ens visste själv. Och så den där stora kärleken och tryggheten man har till sin lilla stad. Alla vill inte bort. En del har redan hittat hem.

”Femtiotreåriga Susanne Åkesson har ägnat hela sitt liv åt att ta hand om hemmet, sambon Lars, barnen och sin ensamstående mamma. Men när sönerna sedan länge är utflugna, mamman plötsligt dör och Lars förtidspensioneras från chefsjobbet på fabriken är det ingen som behöver henne längre. Susanne funderar över vad hon ska göra med sitt liv, utan egna pengar och ett riktigt jobb och med Forshammarbornas dömande blickar i ryggen.

I sin mammas nedgångna sommarstuga hoppas hon på att få vara ifred och hitta sig själv, men det enda hon hittar är minnen från sin egen barndom och från mammans till synes innehållslösa liv. Och när termometern stadigt visar trettio grader, väderleksrapporten är den enda underhållningen och den lokala butiksinnehavaren Lotta ständigt flåsar henne i nacken undrar Susanne om hon fattat fel beslut.

Kanske borde hon bara ha fortsatt som förut? Eller är det så att livet, till skillnad från vädret, inte alls går att förutse? När man minst anar det kan det komma en storm, ett solsken eller en man som vill paddla kanot.”

I den här boken får vi följa Susanne, och har man läst förra boken känner man igen flera av bikaraktärerna som susar förbi. Vi befinner oss på samma ställe, men nu med andra karaktärer i fokus.

Jag var och lyssnade på ett samtal mellan Cecilia Klang och hennes förläggare då de pratade om förra boken, huruvida den är feelgood eller diskbänksrealism. De tyckte det senare och jag är beredd att hålla med. I den här boken är det ännu mer så tycker jag. Det är en rätt sorglig historia, om liv som levs lite på rutin utan att ta för sig och ta plats. Att följa Susannes utveckling i boken är så härligt. Och precis som i verkliga livet är det svårt och tar tid innan man kan formulera för sig själv vad det är man egentligen vill och söker. Jag har själv varit där en gång och tappade talförmågan helt. Man kan liksom känna att man lever fel liv, men hur tar man steget mot något man inte ens kan formulera för sig själv?

Samtidigt som det är melankoliskt är det också fullt av humor. Igenkänning, familjehemligheter, en längtan efter att hitta sig själv och så den där hatkärleken till småstaden. Vissa hatar den, andra älskar den.

Så himla fin lässtund den här boken bjöd på. Jag njöt av känslan och stämningen som målades upp, de fina mänskliga karaktärerna och att vara tillbaka i den lilla bruksorten Forshammar. Jag återvänder gärna dit fler gånger.