Jag tycker väldigt mycket om människors livshistorier och att höra folk berätta om hur det var förr. Och det där förr behöver inte vara så långt bort. I den här boken berättar Petra Mede om sin uppväxt och med tanke på att hon bara är 7 år äldre, kan jag känna igen och relatera till mycket i boken.

Jag lyssnade på den här boken. Det är hon själv som läser och hon gör det väldigt bra och för mig som ovan lyssnare ger det en positiv känsla eftersom det känns så personligt och nära. Det känns som om hon berättar sin livshistoria för mig på mina promenader.

Jag gick och fnissade högt flera gånger under lyssningen. Hon berättar en massa anekdoter från sin uppväxt och det är en mix av igenkänning och helt enkelt väldigt roliga händelser. Och det roliga ligger mycket i att hon är en sådan skicklig berättare. Jag minns så väl barndomens högmod, hur man trodde och tänkte så stora tankar om sig själv och sin familj. Det var som ett eget litet universum och hon beskriver det så himla bra. Jag älskar hur hon som barn besviket konstaterar att hennes mamma har ett orimligt behov av realistiska förklaringar. Hur hon hela tiden jämförde sig och sin familj med andra. Jaha, de gör si och har det så – varför är det annorlunda hos oss? Jag minns det där jämförandet så väl. Man ville så gärna passa in. Det bästa med den här boken är att hon lyckas skildra barnets syn på världen i förhållande till vuxna. Det är så lätt att glömma hur man tänkte och tyckte som barn. Hon skildrar det så bra.

Men hon skriver också om djupare ämnen, som att hon i sista sekunden blev mamma. Om döden. Hennes tankar om döden berörde och fick mig att känna att ja, jag håller helt med.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om att lyssna på. Det är roligt och igenkännande men också med stor eftertänksamhet och mycket klokhet om livet i stort. Det var ett väldigt härligt sällskap på mina promenader och jag hade önskat att den var längre. Nu hoppas jag på att hon snart skriver mer i samma berättarstil.